Breven från Amalia von Helvig

Breven från Amalia von Helvig

1816 gick en ung, kärlekskrank, gift tvåbarnsmor och trånade efter sin förbjudna kärlek. Föremålet för hennes ömma låga var inte vem som helst. Han hette Erik Gustaf Geijer och var en av Sveriges mest kända skalder. Kvinnan var Amalia von Helvig. De hade träffats i Stockholms societetsliv, där de båda vimlat bland andra dåtidens kändisar.

Amalia von Helvig. Målning Johann Lorenz Kreul.

Amalia von Helvig föddes i Weimar 1776. Hon gifte sig med den svenske artillerigeneralen Karl von Helvig. Ett äktenskap som blev tämligen olyckligt.

1804 kom familjen Helvig till Stockholm. Med följde dottern Charlotte och Amalias moderlösa systrar Marianne och Louise. Amalia fördes snabbt in i Stockholms societetsliv. Framför allt tillbringade hon mycket tid i Malla Silfverstolpes krets på slottet Edsberg i Sollentuna.

Under tiden i Stockholm födde Amalia sönerna Bror och Bernhard, men 1810 tvingades Amalia lämna Sverige p g a hälsoskäl.

Amalia + Erik Gustaf = sant?

Erik Gustaf Geijer. Målning av Carl Wilhelm Nordgren.

Sex år senare återvände Amalia till Sverige och 1816 återupptog hon umgänget i Mallas kretsar. Där träffade hon för första gången de båda skalderna Erik Gustaf Geijer och Per Daniel Amadeus Atterbom. De blev några av hennes närmaste vänner. Hon blev en firad och uppmärksammad person, i synnerhet som hon sågs som en internationell person med stora kontakter. Amalia fick bo på Alby gård i Botkyrka, vilken Warner Groen ägde.

Alla är ense om att mötet med Amalia von Helvig varit avgörande för vår store skald Erik Gustaf Geijer. Amalia blev gränslöst förälskad i Geijer. Detta framkommer i de brev hon skriver till honom. Geijer var dock redan förlovad med Anna Maria Lilliebjörn. Trots att han hade djupa känslor för Amalia, förblev han Anna Maria trogen och bröt inte sin förlovning. Tvärtom gifte han sig 1816 med Anna Maria, mitt under Amalias aldrig sinande ström av förhoppningsfulla kärleksbrev.

Amalia längtar, längtar och längtar

Vällinge. Foto: Kari Ansnes

Under sin tid på Alby gård, fick hon tid att vistas i omgivningarna. Bl a tillbringade hon tid på Vällinge i Salem. Vällinge ägdes då av majoren Carl Fredrik König och hans fru Sophie Groen. Sophie var syster till Werner Groen, som ägde Alby gård. Då Amalia var himlastormande förälskad i Geijer, skrev hon brev till honom nästan varje dag. I breven framkommer hennes totala dyrkan av Geijer och breven är skrivna på det sätt som är så typiskt för denna tidsperiod; romantiskt och svärmiskt. Hon glömmer dock inte att göra några beskrivningar av de miljöer hon vistas i. Vad vi idag mest har glädje av är hennes beskrivningar av Vällinge med omnejd.

Ett brev från Amalia, kan sträcka sig över en lång tidsperiod. Breven får på detta sätt karaktären av en dagbok. Det första citatet är hämtat ur ett brev som skrevs vid olika tidpunkter mellan den 24 och 26 juni 1816. En bit av brevet är skrivet den 24 juni kl 12 på natten. Amalia, hennes barn och syster har blivit bjudna över till Vällinge. Det är värdfolket major König med hustru som står för inbjudan. Amalia tackar ja, men man anar att hon i sitt dystra och melankoliska sinnelag hellre stannat kvar på Alby. Någon dag innan hade hon tagit ett smärtsamt avsked av Erik Gustaf Geijer, som därmed lämnade såväl Alby som Amalia. Hon far till Vällinge i ett försök att skingra tankarna.

”Vi måste idag besöka våra grannar på Wellinge. Så foro vi mot middagen på samma väg, som Geijer tillryggalagt för aderton timmar sedan. Och jag frågade träden och kullarna, vad han hade tänkt, när hans öga vilade på dem? Det vänliga värdfolket tog emot oss hjärtligt – men vad hjälpe det?” (s 82)

Hennes hjärtas smärta vet fortfarande inga gränser. Lidandet gör Amalia mycket trött, så trött att hon måste vila. I brevet daterat ”onsdagen den 26 klockan 11 på kvällen”, skriver Amalia följande:

”I går klockan 11 f m kom Sophie König. Jag och Bror reste med henne; jag var åter ganska trött och lade mig att sova efter middagsmålet. Varför vill man i detta livet söka vila och vederkvickelse för att åter kunna lida med friska krafter? Sedan vi druckit te, gingo vi i den del av parken, som ligger närmast Bornsjön. De vackraste björkar, värdiga att tecknas av Geijers hand, böja sig här över stranden, liksom asparna med sina bävande löv, som Du tycker om, och som även i den djupaste stillhet ej kunna finna ro. O, jag ber Dig, då Du ser aspar, att alltid tänka på Din väninna, som väl aldrig mer kan finna någon ro.” (s 87)

Amalia har det inte lätt. Hon kan bara tänka på skalden Geijer. Allt vackert hon ser påminner om Honom, och hon vill att även han ska skänka henne en tanke. Hennes brev från den 26 juni fortsätter:

”Denna morgon foro vi i ekstockar till en udde i Bornsjön, där två bröder och två systrar i ogift stånd bo i munter arbetssamhet och gemensamt vårda en 80-årig blind fader. Det stora rummet var så vackert prytt med friska björkkvistar, en kamin, de brokiga kistorna, skåpen med sitt linne och vävstolen i arbetsrummet gjorde ett så lugnt, glatt intryck, att jag inte kunde återhålla tårarna – hjärtligt grät jag vid den goda Dorotheas barm. Ack, hur ängslar mig inte denna värld, som redan bringat mig så mycken smärta. Här i ett sådant lugn skulle jag vilja glömma mig själv. Sådana bilder av ro borde man icke se, då man är så eländig som jag och så upprörd, som jag mot min vilja är det.

Sedan man bjudit på surmjölk, foro vi runt alla Bornsjöns vilt sköna öar; de höra alla till Wellinge. I min fantasi steg jag i land med Geijer på ett ställe, varifrån man har en rogivande vacker utsikt över hela sjön och där grön mossa bildar liksom en matta upp mot stigningen på den branta ön – men sedan slet jag mig lös och såg min vän med sin jordiska älskade här ro och landstiga, något som han måste göra, då han vistas på Alby vilket väl snart ska inträffa.”

Konstnären Amalia

Under dagarna på Vällinge ägnade sig Amalia åt en av sina professioner; måleriet. Amalia var, förutom författarinna, även konstnär. Före ankomsten till Stockholm hade Amalia invalts i Kungl. Målar- och Bildhuggareakademien. Nu önskade Sophie König få sitt porträtt avbildat, så att hon kunde sända porträttet till sin syster. Man anar att den stora inspirationen till måleriet inte ville infinna sig. Geijer upptog för mycket av Amalias sinne. Inte heller orkade hon leva upp till ”… den så kallade munterhet, som sällskapslivet fordrar av oss.” (s 90) Trots detta anstränger hon sig och under de närmaste dagarna fortsätter hon sitt avbildande av Sophie König.

Livslågan flämtar

I brevet till Geijer från den 27 juni, kommer dramatiska beskrivningar att Amalia vill släcka sin livsglöd och talar också om var. Det är i Bornsjön hon vill sluta sina dagar.

”Intet i världen skulle nu vara mig lättare än att sluta denna ljumma lek, i vilken mitt hjärta intet mer kan finna. Så tänkte jag, då jag i går badade i Bornsjön och djupare dök ned i de smekande vågorna. Ett par steg framåt och de outsägliga smärtorna, längtan och de heta tårarna under dag och natt skulle vara över.” (s 95)

Det blev inte mer än ett dopp, den gången. Amalia tog sig samman och fick på så sätt tillfälle att träffa sin andre skaldvän; Per Daniel Amadeus Atterbom.

Möte med skalden Per Amadeus Atterbom

27 juni 1816 hade Atterbom gått från Stockholm till Alby. Den sista biten fick han skjuts, då majoren König skaffade honom ett åkdon och han fick åka sista biten till Vällinge. Atterbom fann Vällinge mycket vackert. Amalia håller med, men anser givetvis att Vällinge endast är ”hälften så skönt”, då hennes kära Geijer inte finns på plats.

Dagen efter Atterboms ankomst till Vällinge, begav sig Atterbom, Dorothea Murray, Amalia och sonen Bror ut en liten tur till grannsocknen Botkyrka. Man började med att besöka Norsborgs gård, en plats som imponerade stort på Amalia. Hon fann parken underbar och öppningen mot Mälaren hade en allvarlig tjusning. Amalia skriver att ”… så skulle jag gärna kunna tänka mig som dess ägare”. Från Norsborg for sällskapet vidare mot Sturehovs slott, dit Dorothea hade fått låna nyckeln till en av portarna. Här vandrade vännerna runt i Sturehovs ”fransyska” trädgård, med sina doftande syrener med vita och blåaktiga blomklasar.

I brevet, skrivet tisdagen 2 juli 1816, talar Amalia om för Geijer hur helgen avlöpt.

”Vi sutto lördag förmiddag i en sval hydda med halmtak uppe på Wellingehöjden och jag tecknade från fönstret utsikten över Mälaren med Ekerö kyrka, då vår kära Louise, just anländ från Stockholm, kom till oss. Glädjen var allmän och den lilla kretsen syntes sluten.” (s 102)

Lusthuset, Vällinge. Foto: Kari Ansnes

Hyddan Amalia berättar om måste vara lusthuset uppe på berget, som står där än idag. Amalia skriver vidare:

”Man tillbragte lördagens eftermiddag mest i stillhet på en stor, ganska inbjudande gräsbänk, som bakom sig hade björkar och granar framför sig en sluttande äng, som på ett behagligt sätt ger trevnad åt husets vänstra sida. Där var Bror med mycket allvar med och körde in höet, som dagarna innan hade slagits. Härvid gjorde jag och madame König honom den äran att följa med skrindan med dess oxar ända in i lidret. Skulle jag kunna säga Geijer, att jag i ett ögonblick glömde bort vad jag oåterkalleligen snart skulle förlora? Hur litet skulle han då själv tro därpå. Jag badade ännu en gång på eftermiddagen emedan jag därmed kände mina nerver stärkta och åtminstone sov bättre.”

Dessa rader var de sista som skrevs från Vällinge. Måndagen därpå lämnade Amalia Vällinge för att åka tillbaka till Alby. Värdfolket König

Amalia von Helvig på sin dödsbädd. Okänd konstnär.

och Atterbom följde henne dit. Amalia packade ihop sina ägodelar och gjorde sig och de sina resfärdiga. Från Alby fortsätter hon till Stockholm, där hon stannar tills dess att hon slutgiltigt återvänder till Tyskland. Under återstoden av sitt liv arbetade Amalia för att göra den svenska litteraturen känd i Tyskland. Hon avled 55 år gammal 1831 i Berlin i lungtuberkulos.

På Vällinge slott hänger en akvarell föreställande Vällinge kvarn. Amalia har målat akvarellen, som är en hälsning från svunna dagar då romantiken blommade på Vällinge.

Vällinge kvarn. Foto: Marianne Hultman, HvSS, 2011

Litteratur

Stiernstedt, W Gordon: Amalia von Helvigs brev till Erik Gustaf Geijer (1950)

5 thoughts on “Breven från Amalia von Helvig

  1. Ping: ”Ett par steg framåt och de outsägliga smärtorna, längtan och de heta tårarna under dag och natt skulle vara över” « Salem – historia

  2. Ping: Vällinge kvarn – akvarellen « Salem – historia

  3. Trevligt och intressant skrivet tyckte både jag och inte minst min vän som härstammar från Amalias syster Marianne.
    Hon blev ju kvar i Sverige sedan hon gift sig med grosshandlare de Ron i Stockholm.
    Nu måste det bli ett besök på Vällinge för att vandra i Amalias spår därute. Hennes gravplats i Berlin besöktes förra året där en blomma nedlades till denna märkliga och minnesvärda kvinnas minne.

    Christian Törnros
    i Stockholm

    • Tack Christian! Kul att ni har haft glädje av bloggen. Jag rekommenderar varmt ett besök vid Vällinge. Har ni möjlighet så borde ni kontakta HvSS (Hemvärnets stridsskola) i förväg och fråga om ni fick komma in i själva huvudbyggnaden. Där hänger bl.a. tavlorna av Amalia. De är helt säkert villiga att släppa in er, om ni kommer på dagtid och en vanlig veckodag förstås.
      Roligt att höra om att det finns en gren ”Amalia” kvar i Stockholm. Jag visste inte ens att hon hade en syster som hette Marianne! Fint att vi kan utbyta kunskaper!

      • Hej igen!
        Jo systern Marianne eller Mariana som hon ibland skrivs var född 1782 och avled i Stockholm 1840 såsom grosshandlarfru de Ron. Även hon målade men har inte lämnat något författat efter sig. Det fanns även en yngre syster Louise som gifte sig von Kloch och bosatte sig nere på kontinenten som herrgårdsfru.
        Boken ”Från Goethes Weimar till Geijers Uppsala” av Maria Holmström, tryckt 1934 i Uppsala är mycket läsvärd och ger många detaljer. Dock inte om just Marianne som varit mycket bortglömd och ej heller nämns i boken ”Islandet” av Carina Burman där systern Louise dock får stor plats. Om Marianne finns uppgifter om att hon vistades mycket hos systrarnas halvbror Sir Charles i England och där blev mycket bortskämd av brodern som var en ganska förmögen godsägare. Han och hans fru verkar också intressant nog ha känt självaste Jane Austen.
        Christian

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s