Rothugget – människorna

Människorna i Rothugget

Rothugget

Rothugget 1936. Foto: Malmsten, Nordiska museet

Rothugget var ett gammalt torp. Det har bott folk där åtminstone från 1730. Några gånger gick torpet faktiskt i arv från far till son, även om de egentligen inte ägde torpet. Större delen av tiden var Rothugget i godset Vällinges ägo. Även om texten nedanför handlar om torparfamiljerna, ska vi inte glömma att de ofta hade tjänstefolk. Det var drängar och pigor som hjälpte torparfamiljen med sysslor familjen själv inte hann med. Vill du veta mer om hur det kom sig att torpare hade tjänstefolk kan du besöka sidan om Oxhagen.

Det var en gång en Carl…
Vi vet säkert att det har bott folk i Rothugget helt sedan 1730, kanske ännu tidigare. 1730 bodde i alla fall mannen Carl där med hustrun Brita och svärmodern Carin. Vad personerna hette i efternamn eller hur gamla de var, det får man inte veta. Om Rothugget räknades som ett torp, det är också okänt. Informationen är ganska torftig. Men så kommer också upplysningarna från Salems äldsta, bevarade husförhörslängd!

Vad som hände med Carl och hans fru och svärmor, det berättar inte kyrkoböckerna. Det saknas nämligen husförhörslängder för åren mellan 1730 och 1760. Av någon anledning har de försvunnit. De kan stulits från prästgården, brunnit upp eller kanske rentav trillat i Bornsjön. Borta är de! Men från 1760 och framåt har man tydligen varit mer försiktig med kyrkoarkivet. Det är vi tacksamma för idag, eftersom det ger oss en chans att kika lite på vem som bodde i Rothugget på 1760-talet och framåt i tid.

1760 bodde torparen Per Johansson i ”Rothugge”. Han bodde inte ensam. Tillsammans med hustrun Brita Matsdotter och sonen Johan samt döttrarna Caisa och Brita och lille Olof bodde de i torpet vid den lilla grusvägen.

Även om torparparet hade fyra barn som bodde hemma, så hade de även plats för den äldre generationen. Torparen Per tog hand om sina föräldrar Johan Brodin och Carin Blind. Dessutom tror jag faktiskt den gamle gubben Carl med sin hustru Brita (de som bodde i Rothugget redan 1730), bor kvar i torpet. Kyrkoböckerna från den här tiden är svårlästa, så jag kan ha fel.

Så följde en tid med sorger och elände. Först dog torparens mor Carin. Hon blev riktigt, riktigt gammal efter den tidens mått. Carin, som var 15 år äldre än sin man Johan, blev hela 85 år gammal. Även om Carins man Johan hade många år till att leva, så blev det inte så. 1762, när Johan var 65 år, så avled han efter svåra smärtor. Dödsorsaken var – förstoppning! Året därpå besökte döden Rothugget igen. Det var lille Olofs tur att lämna jordelivet, endast 2 1/2 år gammal. Och som om det inte var nog, avled torpardottern Brita något år efter.

Johan – en mångsysslare
Tiden gick i det lilla torpet. Efter några år kom äldste sonen Johan tillbaka till torpet, efter att ha jobbat utanför torpet i några år. Under sin frånvaro hade han gift sig med Maria Andersdotter och de hade fått egna barn. 1782 tog Johan äntligen över torpet efter sin far Per. Johan blev nästa generations torpare på Rothugget. Den nya torparfamiljen gjorde torpet till sitt, även om gamlefar Per bodde kvar. Tio år senare dog Per av ”heftig sjukdom” , som troligtvis var en dödlig feber.

Sockenstugan var inrymd i den klockartäppan, längst t.v. i bilden från 1895. Foto: Salems hembygdsförening

Det hade bara gått några månader efter att gamle torparen Per avlidit, då Johan fick ett uppdrag från sockenstämman. De som bestämde i socknen var bekymrade för sockenstugan. Det var i sockenstugan, alldeles intill kyrkan, som sockenstämman samlades för att fatta beslut i viktiga frågor som gällde kyrkan och sockeninvånarna. Nu var man rädd för att spisarna i stugan var brandfarliga. Problemet måste lösas på något sätt. Sockenstämman bestämde sig för att ta kontakt med ”Torparen i Rothugget” – det vill säga Johan Persson. Så här står det i sockenstämmoprotokollet från 13 maj 1792:

”Som spislarne i Socknestufwan woro så farliga för Eldswåda, beslöts at de med det första skulle repareras, hwarom Torparen i Rothugget skulle widtalas at gifwa förslag huru mycket tegel och kalk behöfdes och sedan at åtaga sig arbetet, som af Kyrkowärdarna skulle besörjas.”

Det här visar att torparen Johan antagligen var känd för sina hantverkskunskaper. Annars hade man väl inte frågat just honom? Han kanske till och med var en duktig murare? Att Rothugget var ett av torpen under Vällinge säteri, som i sin tur hade ett tegelbruk, kan också ha påverkat sockenstämmans val av hantverkare. Förhoppningsvis gav extraarbetet lite extra pengar til torparen i Rothhugget och den annars ganska så magra torparkassan.

1798 dog torparhustrun Maria. Hon blev inte gammal, bara 43 år. Johan blev alltså änkling. Barnen flyttade ut en efter en och tog tjänst i olika torp och gårdar i trakten. Men Johan ville inte tillbringa resten av sitt liv ensam i Rothugget. Han bestämde sig för att gifta om sig. Johans andra och 16 år yngre hustru Greta Lundberg flyttade in i torpet och sonen Jonas föddes år 1800. Johan bestämde sig också för att ändra på sitt efternamn. Han tog sig det gamla familjenamnet Brodin, samma efternamn som farfadern hade haft.

Åren gick. Johan, Greta och Jonas Brodin tillbringade sina dagar på torpet och jobbade och stretade på. Tyvärr blev inte Johan gammal. Han dog redan 1811. Den 39-åriga änkan Greta och den elva år gamla sonen Jonas bodde kvar i Rothugget. Johan hade säkert önskat att torpet skulle fortsätta att gå i arv i familjen, precis som han hade tagit över efter sin far och farfar. Så blev det inte. Ingen av barnen från det första äktenskapet med Maria flyttade tillbaka till torpet. Sonen Jonas var för ung för att ta över och Greta var helt oakutell som torpare. Hon var ju kvinna. Det fick helt enkelt bli en ny torparfamilj som flyttade in. Och Greta och Jonas, de flyttade ut.

27 årig tjänst som torpare
Rothugget hade fått en ny torpare. 1817 gjorde torparen Nils Nilsson entré. Närmast kom han från torpet Edeby brink. Edeby brink var också ett av torpen som låg under Vällinge säteri.

Nils Nilsson var en man på 39 år. Han var gift och hade flera barn. I hela 27 år bodde och verkade han och hans familj i Rothugget. 1844 dog Nils Nilsson. Men den här gången gick torpet vidare inom familjen. Sonen Carl Eric Nilsson blev den nye torparen i Rothugget.

Carl Eric blev torpare, men behövde ett kvinnfolk som kunde jobba vid hans sida med alla göromål i torpet. Hans systrar gifte sig och flyttade ut. Torpet tömdes på fruntimmer. Carl Eric uppvaktade Johanna Charlotta Norstedt. Hon kom från gården Hjelmsätra i Salem. Carl Eric och Johanna Charlotta gifte sig och den nya torparhustrun flyttade in i Rothugget. Men Johanna Charlotta kom inte ensam. Carl Eric fick inte bara en hustru, han fick även hustruns mor med på köpet.

Bara kort tid efter giftermålet föddes dottern Sophia Gustafva och några år senare föddes sönerna Carl Fredrik och Gustaf Adolf.

Gustaf Adolf Karlsson (Utsnitt från foto i Salems hembygdsförenings arkiv)

Gustaf Adolf Carlsson, f. 1858 i Salem 

Innan vi går vidare med Rothuggets historia, måste vi göra en liten avstickare till sonen Gustaf Adolf och hans liv och leverne. Först flyttade han till Adelsö, men kom tillbaka till föräldrahemmet 1879. Följer vi Gustaf Adolf framåt i tid visade det sig att han och hans blivande hustru blev trogna Salem livet ut. 1885 gifte sig nämligen Gustaf Adolf med Anna Lovisa Pettersson, som också var från Salem. Samma år som de gifte sig flyttade de från Rothugget och in i ett annat Salemtorp. Så småningom satsade de på ett liv i Rönninge. De byggde sig en villa, villa Sjövik (Rönningevägen 43), i det nya samhället. Men Gustaf Adolf Carlsson blev inte bara villaägare. Han blev en av de många trädgårdsmästarna i Rönninge.

Tillbaka till sekelskiftet 1900 och Rothugget. Tiden gick och torparen Carl Eric Nilsson hade blivit riktigt gammal. Han blev så gammal att han 1896 dog av ålderdomssvaghet, 81 år gammal. Hustrun Johanna Charlotta avled 1901 efter att ha drabbats av ett slag. Kvar på torpet satt sonen Carl Fredric. Han hade aldrig lämnat föräldrahemmet. Möjligtvis hoppades han på att bli tredje generationens torpare i Rothugget. Så blev det inte.

År 1900
Nej, Carl Fredric blev aldrig torpare, inte i Rothugget i alla fall. Han fick se hur den nye torparen Per Erik Nilsson flyttade in år 1900 med sin fru Klara Sofia Lye och deras tre barn. Carl Fredric höll ut i tre år tillsammans med den nya torparfamiljen innan han lämnade torpet för gott.

Åren gick och Per Erik och Klara Sofia odlade och skördade det de sådde på torpets åkrar och ängar. Långa dagar blev längre när de även skulle göra dagsverken till godset Vällinge. Men torparparet började komma upp i åren. 1912 var Per Erik 66 år och Klara Sofia 67 år. Arbetet på torpet blev tungt och de orkade inte utföra sina dagsverken till Vällinge på ett tillfredsställande sätt. Till slut fick de ge upp. De packade sina saker och flyttade vidare till Norrtorp. Per Erik var sjuk och 1913 dog han i kräftan (cancer).

En åldrad torpare tar över
Efter Per Erik och Klara Sofia kom det in en ny torparfamilj i Rothugget. Familjen kom ifrån Munsö på Ekerön år 1912. Torparen själv, Johan Fredrik Karlsson, var 56 år. Var inte det lite väl gammalt för att få förtroendet att driva ett torp? Han fick säkert god hjälp av den tolvårige sonen Axel Wilhelm. Dessutom bodde även dotter och måg i torpet. Torparen hade en dotter till, som inte bodde i Rothugget. Det gjorde däremot hennes son. Barnbarnet blev nog också till god hjälp allteftersom han växte till sig. 1923 lämnade alla generationerna Rothugget och gav plats till den allra, allra sista torparfamiljen i Rothuggets historia.

Fritz: Rothuggets siste torpare
Den siste torparen i Rothugget hette Fritz Olov Jansson. Fritz hade en hustru, Tekla Oktavia, och de tre barnen Gustaf Artur, Bernt Olov och Elna Irene. Närmast kom de från Kärnbo, som ligger utanför Mariefred. Efter sju år i Rothugget flyttade familjen vidare till Huddinge. Så slutade en lång epok med torpare i Rothugget.

Nya tider
Även om det inte längre bodde någon torpare i Rothugget, så stod inte huset tomt. 1930 flyttade en arrendator med familj in. Oskar Albin Malm hette han. Malm var alltså arrendator och inte torpare. Som arrendator betalade han med pengar för att få bo i torpet. Till skillnad från en torpare som betalade för torpet i dagsverken till den som ägde torpet och marken runt torpet.

1939, alldeles innan andra världskriget bröt ut, avflyttade familjen Malm. De lämnade Rothugget och Salem. Flyttlasset gick till närmaste stad: Storgatan 7 i Södertälje.

Året efter, 1940, revs Rothugget. En flera hundra år gammal historia var slut och vi säger adjö till det gamla torpet Rothugget.

Källor: