Det kom ett tåg, det gick en båt…

”Till Rönninge i närheten af Södertelje inflyttade i våras en 60-årig skräddare Gust. O. Rålander med sin 26-åriga hustru och två små flickor. De grepo sig an med att bygga; nästan på egen hand uppförde de under året en stuga och släpande intill krafernas yttersta gräns. Stugan skulle bli färdig till jul.” (Östgötaposten, 1899)

Stugan skulle bli färdig…”, står det i tidningsnotisen. Redan här kan man ana att allt inte skulle bli som man trodde. Och det blev det inte heller.

Paret det handlar om är Gustaf Rålander och hans trolovade Vilhemina Dahlberg. Paret hade två döttrar. Eva Vilhemina var 5 år (född 1893). Lillasyster Esther Victoria var tre och född 1895.

I november 1897 flyttade familjen till Rönninge. ”Stugan” var ännu inte färdig, men målet var att den skulle stå färdig till julen 1898. Då skulle alla fyra kunna fira julhögtiden tillsammans i ett alldeles nytt hus.

Del av ägostyckningskarta över tomten H7 under Uttringe, 1898 (

Del av ägostyckningskarta över tomten H7 under Uttringe, 1898 (Akt 61, Lantmäterienheten Stockholms län)

Huset som byggdes skulle få namnet Minalund. (Minalund låg på tomten H7a. Bara några år senare, mellan 1906-1914, bytte huset namn. Det nya namnet blev Melwille. Jag tror, men är inte 100% säker, att det här huset så småningom bytte namn till Uppåkra, Tallsätravägen 8. Om någon vet: säg till!)

Julen 1898 närmade sig. Huset var nästan färdigt. Snart skulle fyrbarnsfamiljen flytta in i huset Minalund.

Men så hände det som inte fick hända. Bara en månad innan jul, hände en olycka. När Vilhelmina skulle gå över järnvägsspåret i Rönninge, då kom tåget. Tåget hann inte stoppa. Vilhelmina blev överkörd och dog. Detta hände i den mörka månaden november. För de anhöriga blev november 1898 ännu mörkare. Trots det totala mörker det är att förlora sin partner, så kämpade Gustaf på. Han skulle flytta in i sitt nya hus. Och det gjorde han.

På själva julafton kunde han och döttrarna Eva och Esther flytta in i sitt nya hus Minalund. Visserligen var huset bara halvfärdigt. Det fanns bara ett rum de kunde bo i. Men Gustaf Råhlander hade nått sitt mål – att flytta in i Minalund julen 1898.

Om historien om Gustaf och hans döttrar hade slutat här, så hade den nästan slutat lyckligt. Men det gör den inte. Sorligt nog.

Rönninge station år 1900 (foto: Trafikverkets bildsamling)

Rönninge station år 1900 (foto: Trafikverkets bildsamling)

På självaste julafton 1898 tog Gustaf med sig sin ena flicka för att gå till handelsboden. Vägen till handelsboden gick över bangården i Rönninge. Vi vänder tillbaka till Östgötapostens notis:

”Precis vid jernvägsspåret segnade han ned. Han hade fått slaganfall och upptogs sanslös. På en kälke fördes ha till sitt hem och grannarne inträdde, som vakande öfver honom under julnatten. Juldagen bars han, fortfarande sanslös, ut ut det nya hemmet samt infördes till Södertelje lasarett. Der dog han annnadagen vid middagstiden utan att ha återkommit till sans.” (Östgötaposten, 1899)

Under en månad hade systrarna Eva och Esther förlorat bägge föräldrarna. Ofattbart. Flickorna var ju så unga. Eva var fem år och Esther bara tre. Någon måste ta hand om systrarna. Här blev församlingen tvungen att ta ansvar. Systrarna blev därför flyttade till Gustafslund, som vid den här tiden hade fungerade som fattighus. Gustafslund låg vid Skolberga. Eva och Esther kom in i ett hus där det bara bodde gamla, fattiga och så kallade ”idioter”.

Efter en tid (1903) kunde systrarna överföras till sin moster i Brännkyrka. Systrarna blev fosterbarn till mostern, som redan hade åtta egna barn att ta hand om. Förutom de åtta egna barnen, tog mostern hand om sin far. På så sätt kom Eva och Esther Dahlberg att växa upp tillsammans med sin morfar och alla kusiner.

Tiden gick. 16 år gammal lämnade Eva sin fosterfamilj. Hon drogs mot Stockholm. Där fanns det jobb. Eva blev ”tjänarinna”, dvs. piga i en familj.

Men en dag fick Eva nog. Som så många andra önskade hon sig ett bättre liv. Ett bättre liv i den stora kontinenten i väst: Amerika. Hösten 1911 packade 18-åringen sina få ägodelar och bokade en båtbiljett till New York. Eva skulle ta en Amerika-båten United States. Den gick från Kristiania i Norge, d.v.s. dagens Oslo. Hon tog tåget via den nordvästra stambanan och kom fram till Kristiania. Hon gick ombord på den stora båten, en passargerarfartyg som hade plats till nästan 2000 resenärer. Fartyget tog Eva, och alla de andra medresenärerna, till New York.

Frihetsgudinnan på Ellis island (foto: Wikimedia)

Fartyget United States närmade sig New York. Sista stopp var Ellis island. Där stod Frihetsgudinnan som en symbol för det nya livet som väntade alla på det gungande fartyget. Äntligen var den långa resan slut. Äntligen kunde Eva byta ut en rullande sjögång mot en fast grund.

Den fasta grunden var Ellis island. Dit kom fartygen med sina ”emigranter”. Alla som gick i land, skulle igenom en gränskontroll. Resenärer blev noga uppförda i listor. Ordning och reda. Eva var inget undantag. Det är därför vi vet att Eva kom till Amerika och Ellis island den 17 november 1911. För att få fortsätta ut i det ”lovade landet”, måste var och en som immigrerade uppge sitt sitt ärende i landet, vart de skulle och vem de skulle besöka. Eva upplyste att hon skulle besöka sin moster Mrs. Blenda Dahlberg i Kansas (?).

Våren 1914 tog även systern Esther det stora steget att utvandra till Amerika med fartyget

Fartyget Hellige Olav ligger till kaj i Oslo. (vykort från Coaster & other ships revived)

Fartyget Hellige Olav ligger till kaj i Oslo. (vykort från Coaster & other ships revived)

Hellig Olav, som utlöpte från Kristiania (Oslo). Den 23 april mötte Frihetsgudinnan även den yngre systern Dahlberg. Vem skulle hon besöka, mån tro? Jo, sin syster Eva – som nu hette Olsson i efternamn. Eva hade nog hunnit gifta sig ”overthere”. Det nya efternamnet skvallrar om att det var en svensk man, eller i varje fall en skandinav, hon gift sig med. Eva, som nu bodde i Nebraska., hade betalat Esters båtbiljett.

Här lämnar vi systrarna Dahlberg, systrarna som fick en minst sagt en tragisk start i livet. Vi får hoppas att det nya livet i Amerika blev som de drömt om. Kanske finns det fortfarande ättlingar efter systrarna där?

 

 

 

Källor:

  • Lantmäteristyrelsen Stockholms län
  • The statue of Liberty, Ellis island: Passenger search
  • Stockholms stadsarkiv: Rotemansarkivet samt relevanta kyrkoböcker
  • Östgötaposten, 1899-01-06, s. 2

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s