Det kom ett tåg, det gick en båt…

”Till Rönninge i närheten af Södertelje inflyttade i våras en 60-årig skräddare Gust. O. Rålander med sin 26-åriga hustru och två små flickor. De grepo sig an med att bygga; nästan på egen hand uppförde de under året en stuga och släpande intill krafernas yttersta gräns. Stugan skulle bli färdig till jul.” (Östgötaposten, 1899)

Stugan skulle bli färdig…”, står det i tidningsnotisen. Redan här kan man ana att allt inte skulle bli som man trodde. Och det blev det inte heller.

Läs mer

Ammans son Olof

Högantorp, Salem. Foto: Kari Ansnes, 2010

Högantorp, Salem. Foto: Kari Ansnes, 2010

I november 1899 föddes det ett litet gossebarn i Stockholm. Några månader senare blev barnet intaget på Allmänna barnhuset i Stockholm. Olof Herman blev barnhusbarn nr. 14298.

Olof Herman var son till amman Hulda Lovisa Höglund. Hulda var ogift och pappan till det nyfödda barnet var okänd. Hulda fick jobb som amma på barnhuset. Hon ammade inte bara sin egen nyfödde son, utan även andra barn som fanns på barnhuset.

Hulda har jag skrivit om förut. Nu kommer berättelsen om hur det gick för Olof Herman, sonen som hon lämnade ifrån sig på Allmänna barnhuset i Stockholm.

Nya föräldrar

Olof Herman stannade ca fem månader på barnhuset. Längre än så hade de inte plats

En amsal på Allmänna barnhuset

En amsal på Allmänna barnhuset

för honom, Hulda däremot fick stanna kvar som amma. Ute i landet fanns det människor som kunde tänka sig att ta hand om ett barnhusbarn. Fosterfamiljerna fick betalt av barnhuset. Det blev ju en extra mun att mätta i fosterfamiljen. För en del familjer var betalningen det viktigaste. För andra familjer var barnet det viktigaste. Lille Olof kom till ett barnlöst par som önskade sig ett barn.

En dag i maj 1900, kom det gifta och barnlösa paret till Allmänna Barnhuset i Stockholm. De skulle hämta ett fosterbarn. Fosterbarnet blev Olof. Han utlämnades till statdrängen Johan Oskar Karlsson Ljung och hans hustru Klara Eugenia Gran. Fosterföräldrarna var sörmlänningar. Olofs första resa någonsin gick därför till Ryssinge i Ludgo församling (utanför Nyköping). Det var där fosterfadern Johan Oskar arbetade som statdräng. Som statarfamilj flyttade familjen väldigt ofta. Varje år bytte de bostad. Men de höll sig alltid inom Sörmland. Järna, Taxinge, Södertälje var bara några av de platser de bodde på. Och hela tiden följde barnhuset med på hur de skötte om sitt fosterbarn Olof.

Inspektion och kontroll
Del av dokument som handlar om Olof (från SSA)

Allmänna barnhusets rulla över Olof. Klicka på bilden för att se hela dokumentet.

En gång om året inspekterade Allmänna barnhuset varje fosterfamilj. Inspektörerna noterade vad de såg i ett register. Registret finns bevarat hos Stockholms stadsarkiv. Slår man upp barnhusbarn nr 14298, så kan man läsa anteckningarna som skrevs om Olof. Här finns det utförliga uppgifter om alla platser familjen bodde på. Fosterhemmet fick betyg som gällde t.ex. Olofs hälsotilstånd och den vård han fick, osv.

Olof verkar ha haft det ganska bra. Fosterhemmets betyg blev i snitt B. Vid den första inspektionen 1901, när Olof var 1 år och fyra månader, skrev inspektören att gossen var ”… mycket tjock och fet. Kan ej gå.” Vid barnhusets sista inspektion 1912 var allt som det skulle. Olof beskrivs som ”Frisk o duktig.”.

Äntligen till Salem

Det är 1913 vi hittar fosterfamiljen i Salem. I november flyttade de till Högantorp och blev statarfamilj. Högantorp var ett ganska stort gods och hade precis genomgått stora ändringar. Ägaren Johan Peter Bernström hade rustat upp både boskap och jordbruk – och inte minst – han var VD för AB Separator (som med tiden ändrade namn till Alfa Laval). Bernström ledsnade på Högantorp och sålde det vidare till AB Bankesta Småbruk 1913. De nya ägarna styckade upp marken i mindre egendommar.

Som de gjort många, många gånger förut, flyttade vår statarfamilj vidare bara efter ett år i Salem. De flyttade till Övre Järna. Och här börjar det skrivas intressanta, och överraskande, anteckningar i kyrkoböckerna.

Nya uppgifter

Att Olof var barnhusbarn, det skrevs alltid in i kyrkoböckerna. Prästen skrev också alltid in Olofs hela för- och efternamn: Olof Herman Höglund. Men så kommer en överraskande anteckning. Förutom att han, som alltid, noteras som barnhusbarn så står det att han är ”legit son”. Det kan tolkas som en förkortning av ”legitim son”, dvs. äkta son till sin fosterfar Johan Oskar. När familjen flyttar vidare till Vårdinge skrivs Olof in som ”fostersonen Olof Herman (Höglund) Karlsson”. Allteftersom tiden går använder Olof Karlsson som sitt efternamn. Höglund, som var mamma Huldas efternamn, det bleknar sakta ut. Var det så att Johan Oskar och Hulda träffat varandra någonstans? Var Johan Oskar verkligen Olofs riktiga pappa? Jag tror det var så. Eftersom Johan Oskar och hans fru inte hade egna barn, vad var så lämpligare än att faktiskt ta till sig sitt eget, biologiska barn?

Stå på egna ben

Som många andra nykonfirmerade 14-åringar på den här tiden, så blev barnet vuxet när det konfirmerats. Olof var inget undantag. När fosterfamiljen kommer till Tveta utanför Södertälje 1916, börjar Olof att jobba som trädgårdsdräng. Men han bodde fortfarande hemma hos föräldrarna. Varje gång de flyttade, följde Olof med på lasset. Det är inte förrän Olof gifte sig 1925, som han faktiskt lämnade sina föräldrar. Då tog Olof med sig hustrun Margareta Jansson och deras lilla dotter Ejvor Klara Margareta till Botkyrka. För första gången sedan han lämnade barnhuset står Olof Herman Karlsson Höglund på egna ben. Samtidigt bodde Olofs biologiska mor Hulda Höglund i Södertälje, inte alls långt undan Olof och hans nya familj. Om de någonsin träffades? Det får vi nog aldrig veta…

 

Källor:
  • Allmänna Barnhusets arkiv; rullor (Stockholms stadsarkiv)
  • Kyrkoböcker från olika socknar; flyttningslängder, födelse- och dopböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, mm.
  • Salemsboken (1973), red. Kurt Blomberg
  • Wikipedia (ang. Johan Peter Bernström samt äldre betygsystem)

Systrarna Lustig – vad hände sedan?

En kvinna transporterar kol. Konstnär Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

En kvinna transporterar kor. Konstnär: Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om straffången Lustig. Då skrev jag ingenting om vad som hände med hans små döttrar. Det ska jag göra nu.

När Petter Olsson Lustig blev intagen på Långholmen, satt döttrarna Helena Maria och Hilda Sofia kvar i banvaktarstugan i Rönninge. De hade ingen mor. Hon var död. Nu hade de ingen far heller. Han satt i fängelse. Systrarna var och i princip föräldralösa. Men inte helt ensamma i stugan. För samtidigt som fadern Lustig hamnade i fängelse, så flyttade det in en änkling i banvaktarstugan. Och änklingen kunde tänka sig att ta hand om en av systrarna. Han valde den äldsta; 10-åringen Helena Maria. Hilda Sofia, som bara var 6 år, fanns det inte plats för. Hon blev raskt förflyttad till en annan banvaktare längs stambanan.

Storasyster Helena Maria

Att änklingen Johannes Krantz behöll just Helena, kan bero på olika saker. Som 10-åring var hon stor nog att sköta om hushållet till gubben Krantz. Hon fick säkert ansvar för typiskt kvinnliga sysslor som att laga mat, skrubba golv och tvätta kläder.

När Helena Maria var 12 år fick hon en fostermor. Krantz gifte nämligen om sig med den betydligt yngre pigan Lovisa Nilsdotter. Helena Maria fick bo kvar i stugan. I alla fall i några år till. Hon kanske hade det bra där, eller blev hon bara utnyttjad som piga av båda sina fosterföräldrar?

Som 16-åring (1875) flyttade Helena Maria från Bergfana. Hon hade tagit sig en tjänst som piga i Söderbytorp i Salem. Söderbytorp var en plats Helena Maria redan kände väl till. Där hade hon bott som fyraåring. Den gången med sina föräldrar. Nu var hon tillbaka som piga. Men bara i ett år.

Helena Maria lämnade Salem och drog vidare till Västerhaninge. Här arbetade Helena Maria som piga på flera gårdar runtom i socknen. Och det var här hon fann mannen i sitt liv – Johan.

Livet med man och barn

"Första dansen". "Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837" Akvarell av Fritz von Dardel

”Första dansen”. ”Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837” Akvarell av Fritz von Dardel

Johan Ersson, han var statdräng. Johan och Helena Maria ville gifta sig. När de gick till prästen tog de med sig ett skriftligt samtycke från brudens far, tidigare straffången Petter Olsson Lustig. Nu skulle det ”lysas” för dem tre gånger i kyrkan. Prästen läste upp deras namn efter gudstjänsten. Den i församlingen som kände till något som gjorde att paret inte kunde få gifta sig, hade en chans att säga ifrån. Ingen tycks ha haft något emot giftermålet. Helena och Johan kunde gifta sig. Året var 1881.

Helena Maria och Johan bodde kvar i Västerhaninge och fick flera söner. Först kom Knut Valfrid, 1882. Året därpå föddes sonen Johan Bernhard. Trots att familjen redan hade två små pojkar, tog Helena och Johan till sig ett fosterbarn från Allmänna barnhuset i Stockholm. Troligen skulle Helena Maria amma fosterbarnet, samtidigt som hon ammade sina egna små. Givetvis fick hon betalt, ett välkommet bidrag för en fattig statarfamilj.

Under några månader hade Helena och Johan tre små, små barn som alla skulle skötas om och passas på. Efter ett år blev fostersonen sjuk. Helena och Johan lämnade tillbaka gossebarnet till barnhuset. Så gjorde man, eftersom barnhuset hade läkare som kunde ta hand om sjuka barnhusbarn. Men den lille fostersonen var väldigt sjuk och hans liv gick inte att rädda. Han dog, endast två år gammal.

En kamp för livet

Livet fortsatte i Västerhaninge. Och man kan nog säga att Johan och Helena gjorde ”karriär”. Familjen kunde installera sig i torpet Haga, där Johan blev torpare. Här föddes torparparets sista son; Herman Philemon. Men det var också här i torpet Haga, som Helena Marias liv hastigt förändrades.

Först dog lille Herman Philemon, bara ett halvår gammal. Men döden lämnade inte torparfamiljen i fred. 1888 var det torparen själv som råkade ut för en olyckshändelse. Johan drunknade på själva valborgsmässoafton. Gick han ut på den tunna vårisen? Eller var han ute i båt och ramlade i?

Helena Maria måste lämna torpet Haga. Hon tog med sig yngste sonen och flyttade vidare. 12-åringen Knut Valfrid däremot, fick inte följa med. Han blev tvungen att skaffa sig jobb och tjäna sitt eget uppehälle. Men deras vägar skulle korsa varandra igen – så småningom.

Med tiden dök Helena Maria Eriksson och sonen Johan Bernhard upp på Kungsgatan mitt inne i Stockholm. De bodde alldeles nedanför den plats där Kungstornen med tiden skulle byggas. 1899 flyttade mor och son vidare till Östermalm. Där hittade de en bostad på Karlavägen, bara ett stenkast från Kungliga Humlegården.

Och här dök även den ”förlorade” sonen Knut Valfrid upp igen. Helena Maria hade nu bägge sina söner hos sig igen. Pojkarna flyttade med tiden ut, och 1911 samlade Helena Maria ihop sina saker och hyrde en bostad på Humlegårdsgatan 14.

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505) Stockholms stadsmuseum

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505)

År 1916 blev ett hårt år för Helena Maria. Hon var 57 år och än en gång skulle hennes liv kantas av sorg. Först dog svärdottern Alma och sonen Knut Valfrid lämnades ensam kvar med sina småbarn. Knut Valfrid behövde hjälp. Helena Maria tog sina saker och flyttade in till sonen och barnbarnen som bodde på Jaktvarfsgränd 3 (idag Polhemsgatan) på Kungsholmen.

Bara efter ett halvår gick även Helena Marias yngsta son Johan Bernhard bort. Endast 33 år gammal dog han av cancer på Sabbatsbergs sjukhus. Nu hade Helena Maria bara ett barn kvar i livet.

Åren gick. Helena Maria började bli gammal. 1922 lämnade hon Kungsholmen och flyttade in på Rosenlunds ålderdomshem på Söder. Jag vet inte om det här var hennes sista bostad i livet. Eftersom det här var ett ålderdomshem, så skulle jag tro det.

Hilda Sofia, lillasyster

Två unga kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, avbildas i fotograf Ossian Berggrens ateljé i Uddevalla. Det var vanligt att man fotograferades med sina yrkesattribut, här putsar man knäppkängor. En hund ligger under bordet.

Kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, Fotograf Ossian Berggren,  ateljé Uddevalla. Ca år 1880-1890. (Bohusläns museum, UMFA 53168:0001)

Om jag vet mycket om storasyster Helena Maria, vet jag desto mindre om lillasyster Hilda Sofia. Hon fick inte växa upp med sin syster. Efter ett kort mellanspel hos banvaktar Jonsson i Tumba, fick hon nya fosterföräldrar. Fosterföräldrarna bodde i Söderby krog och dit flyttades Hilda Sofia. Efter ett tid tog fosterföräldrarna med Hilda Sofia på flyttlasset till Tullinge i Botkyrka. Där blev fosterfadern torpare i Mellanberg.

När Hilda var 17 år lämnade hon sina fosterföräldrar i torpet. Hon tog tjänst som piga på olika gårdar i Botkyrka, men lämnade socknen för att bli piga i Täby, på andra sidan stan. 1884 dök hon upp i Stockholms innerstad, närmare bestämt på Sibyllegatan 29 på Östermalm. Där jobbade hon som piga hos bagarfamiljen David Samuelsson. Efter bara ett år i storstan bar det av till Uddby kvarn i Tyresö. Hon tjänstgjorde som vanligt som piga – och som vanligt bara en kort tid. Hon flyttade fort tillbaka till Stockholm. Den här gången till Kammakargatan på Norrmalm. Och där, 1885, försvinner alla spår. I alla fall i de källor jag har sett.

Vi kan ju hoppas att hon fick ett gott liv och levde vidare med en tät kontakt med sin syster Helena Maria!

Källor:

  • Kyrkomaterial från Salem, Botkyrka, Västerhaninge socknar
  • Stockholms rotemansarkiv
  • Stockholmskällan, kartmaterial över Stockholm

Länge leve ”fröken Friman” – och fru Maria Bolin!

Rösträtt för kvinnor, 1917. Med sigill av Fru Justitia, rättvisans gudinna (från KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)

Rösträtt för kvinnor, 1917. Med sigill av Fru Justitia, rättvisans gudinna (från KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)

Kvinnrösträttskämparen ”Fröken Friman” har lämnat TV-rutan för den här gången. I väntan på nästa omgång av TV-serien, lyfter vi fram vår egen ”fröken Friman” – fru Maria Bolin i Rönninge.

Kampen för kvinnors rösträtt fördes över hela landet. 1903 slogs flera föreningar ihop och bildade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen jobbade både på nationell och lokal nivå. På lokal nivå bildades det ca 300 lokalföreningar. Landsföreningen hade till slut fått hela 17 000 medlemmar. 1912 startade föreningen tidskriften Rösträtt för kvinnor. Tidskriften upphörde 1919, när rösträtt för kvinnor äntligen infördes i Sverige.

Men tillbaka till Maria Bolin. Vem var hon?

Läs mer

Fängslande läsning

Här kommer ännu en ruskig och o-Lustig historia om en av Salems invånare. Eller känner ni kanske redan till historien om Petter Olsson Lustig?

År 1867 flyttade den 44-åriga järnvägsarbetaren Petter Olsson Lustig till Salem. Han kom inte ensam. Familjen omfattades av hustrun Maria och döttrarna Helena Maria (8 år) och Hilda Sofia (4 år). Familjen bosatte sig i banvaktstugan Bergfana i Rönninge.

Petter Olsson Lustig och hans familj hade haft ett kringflackande liv i Sörmland. Familjen hade redan tidigare bott i Söderbytorp i Salem. Nu var de tillbaka i Salem, den här gången i Bergfana.

Att Petter Olsson också hetter Lustig i efternamn, berodde helt enkelt på att han varit soldat under flera år. Lustig var hans soldatnamn. Om man ska vara noga, så var han båtsman i Södre Möre 1:a båtsmanskompani. I Salem hade vi också båtsmän och båtsmanstorp. Tre stycken faktiskt. Ett av dem är Tegellöt nr. 99. Där fick båtsmännen soldatnamnet Lindgren.

Så kom det år som måste ha varit det absolut mest tragiska och hemska i familjen Lustig liv. Året var 1869. Först dog hustrun Maria. Petter Lustig fick ensam ta hand om sina små döttrar. Som om inte det var tragiskt nog, blev situationen plötsligt ännu värre.

Bara någon månad efter hustruns död, blev Petter Olsson Lustig häktad för mordförsök. Den 8 november 1869 blir Lustig dömd för ”…mordförsök till 10 år straffarbete, som slutar 5 november 1879.”

Vad hade han gjort? Vem hade han försökt att mörda? Ingen av de arkivkällor jag letat i, kan räta ut de här frågetecknen. Dessvärre. Men jag lovar att jag säger till när jag tagit reda på det!

Däremot vet jag vet jag att Lustig skulle avtjäna sitt straff i straffängelset på Långholmen i Stockholm. Jag vet också vad som hände med honom efter att han avtjänat sitt straff. Och så vet jag hur han ser ut!

Straffången Petter Olsson Lustig

Straffången Petter Olsson Lustig

På bilden kan du se Petter Olsson Lustig. En hårdbarkad båtsman och järnvägsarbetare. Fotot kommer från den handling som är hans frigivningsdokument. Eftersom fotot är i svart/vitt , lade myndigheterna till en text som beskriver fången. Det står att hans hår var brunt. Det var hans skägg också. Han hade blå ögon och rak näsa. Munnen var ordinär och hans hy var mörk. Hans längd var 5,4 fot. I dagens mått är det ca 162 centimeter. Lustig hade också några viktiga kännemärken. De syns inte så bra på fotografiet. Han hade ett ärr i pannan. Om man tittar noga på fotografiet kan man nästan se det. Något som inte syns på bilden är det ärr han ska ha haft på sin högra arm.

Petter Olsson Lustig satt alltså på Långholmen i 10 år. Vid den här tiden kunde straffarbete betyda olika saker. De grövsta fångarna kunde t.ex. få arbeta i stenbrottet på ön. Där tillverkades gatusten som sedan användes när man anlade Stockholms gator. Något att tänka på när vi går på gatusten i Stockholm. Det kan ju hända att det är Lustig som har huggit just den sten vi trampar på.

Den förre båtsmannen och järnvägsarbetaren Lustig hade så småningom sonat sitt brott. I maj 1879 var hans vistelse på Långholmen slut och han förpassades tillbaka till Salem där han sist hade bott. Han kom till Bergfana igen, men där stannande han inte länge. Man kan ju bara föreställa sig vad folk tyckte om att han en före detta straffånge som granne.

Nej, Lustig hade inte någon framtid i Salem. 1880 flyttade han till Stockholm, där han hoppades att han skulle kunna leva ett mer anonymt liv. Men så blev det ju inte.

Petter Olsson Lustig flyttade till Hornsgatan och sägs ha jobbat som arbetskarl. Men: han var för alltid märkt av sitt tidigare liv. I folkbokföringsmaterialet skrevs det en så kallad kriminalanteckning som följde Lustig vad han än gjorde och var han än bodde. Det står: ”Saknar medborgerlig förtroende för alltid”. Det betydde att Lustig uteslöts från samhället på flera sätt. Han kunde aldrig få en offentlig tjänst. Han miste sin rösträtt. Han var utpekad som en person man inte kunde lita på.

Med en sådan kriminalanteckning var det ingen som ville anställa en och det blev svårt för Lustig att försörja sig själv. Han fick bidrag för att klara sig.

Åren gick. Petter Olsson Lustig bodde fortfarande på Hornsgatan i Stockholm. År 1893 tog han sitt sista andetag. Då dog Lustig i en lungsjukdom. Petter Olsson Lustig blev 67 år. Ett hårt liv var till ända.

Källor:

  • Långholmen straff [läst: 2015-11-15]
  • Kyrkoböcker
  • Riksarkivet: Fångvårdsstyrelsens arkiv över frigivna straffarbetsfångar mellan åren 1876–1925. Serie E 2 EA ”Inkomna uppgifter rörande frigivna fångar” (1877–1929)
  • Stockholm stadsarkiv: Rotemansarkivethttp://www.ts.skane.se/fakta/forlust-av-medborgerligt-fortroende [läst: 2015-12-13]

Den glömda kvinnohistorien – en amma år 1900

Är du intresserad av att ta del av ett stycke kvinnohistoria? Då har du chansen nu! Ammorna på Allmänna barnhuset hade satt sig i en ohållbar situation. Att bli med barn, vara ogift kvinna och samtidigt fattig – det var för många en ohållbar situation. Barnets far var sällan, eller aldrig, villig till att bidra. Den ogifta kvinnan hade få alternativ. Ett av dem var att lämna in sitt barn på ett barnhus. Här ska vi följa en av ammorna på Allmänna barnhuset i Stockholm, den 25-åriga Hulda Lovisa Höglund – amma no 6.

Olof, Gerda och Alva – barnen ingen ville ha

De spreds över hela landet. De plasserades i främmande familjer. De var barnen ingen ville ha. Barnhusbarnen.

Barnhusbarn har funnits helt sedan 1600-talet. De har till och med sänts till Salem. Även om barnhusbarn egentligen är en sorglig historia, så kan vi inte blunda för att de faktiskt har funnits. Och det kan vara intressant se lite närmare på de barnhusbarn som fanns i Salem. Läs mer