Torpet Fredriksberg – eller – alla goda ting äro två

Eriksberg. Salem. Foto: Kari Ansnes, nov. 2013.

Torpet Eriksberg, Salem. Foto: Kari Ansnes, nov. 2013.

Alldeles, alldeles nära Salem centrum finns ett bostadsområde med adressen Fredriksbergsvägen. Vägen har fått sitt namn efter ett gammalt torp som hette Fredriksberg. Man skulle kunna tro att torpet låg precis där bostadsområdet ligger i dag. Men så är det inte. Torpet Fredriksberg låg ungefär nedanför Snickarstigen 34 och 35 ligger i dag. Det var ett torp som hörde till Söderby gårdarna. Där bodde det folk helt fram till slutet av 1800-talet. Det hade det gjort ända sedan 1789 då torparen Jonas Larsson och hans Stina flyttade in från Adelsö.

Nu ska jag inte alls berätta om det Fredriksberg som låg vid det som skulle bli Snickarstigen. Det fanns nämligen ett Fredriksbergstorp till, och det är om det här mer ”okända” torpet Fredriksberg jag ska berätta om här. Historien får ett överraskande slut, så följ med!

Att forska på torp är roligt, men inte alltid lika enkelt. Börjar man att jämföra olika typer av material kan man bli väldigt osäker på vad som egentligen stämmer. Hur många vet t.ex. att det fanns ett Fredriksberg? Eller, hur många vet att det fanns två Fredriksberg? För att få veta mer om det, måste man helt enkelt gå till källorna. Av nyfikenhet måste jag bara ta reda på mer om Salems bägge torp som hade samma namn.

Det som först väckte mitt intresse var några uppgifter i ett sockenstämmoprotokoll som skrevs för 300 år sedan. Den 13 oktober 1776 tog ägaren till Skårby och Hallinge, kapten Adam Fredrik Klingstedt, upp följande på sockenstämman:

”Recommenderade hr Capitain Klingstedt gla usla gubben i Fredriksberg icke alenast at få fattigdel utan ock, så snart fattigstufwan kan blifwa färdig at få der blifwa intagen, efter han ock nu blir huswil, då torpet skal förläggas och husen borttagas, som bewiljades.”

Intressant! Här meddelade kapten Klingstedt att han tänkte ta bort alla byggnader på

Salems ålderdomshem i Rönninge 1921, senare tiders fattigstuga. (Salems hembygdsförening, se_ab_sahf_LX2000-0090)

Salems ålderdomshem i Rönninge 1921, senare tiders fattigstuga.
(Salems hembygdsförening, se_ab_sahf_LX2000-0090)

torpet Fredriksberg. Marken runt om torpet, den skulle gå tillbaka till Skårby. Klingstedts dilemma var att det bodde folk i torpet. Och eftersom Klingstedt hade ett ansvar för de människor som bodde i stugorna på hans ägor, måste han se till att de fick någon annanstans att bo. Kaptenen kom på att det var bäst om den ”gamla usla gubben” i torpet fick flytta till fattighuset så fort det var färdigbyggt. Fattighuset blev färdigt lite senare samma år. Salems nya fattighus kunde ”välkomna” de av socknens invånare som det stod sämst till med.

Vem var den gamla och ”usla” gubben i stugan Fredriksberg? Han som närmast vräktes från sin bostad för att så hamna på fattighuset. Mycket tyder på att det var änklingen Erik Nilsson. Han var född 1714 och hade bott tio år i torpet. När han blev avvisad från Fredriksberg, var han enligt dagens mått mätt inte särskilt gammal. Endast 62 år gammal blev han placerad på Fattighuset. På något sätt tycktes han ha haft det ganska bra där, för där bodde han från och till i mer än 20 år, tillsammans med andra sjuka och fattiga. 1797 dog han, 74 år gammal.

Erik Nilsson måste alltså flytta från torpet Fredriksberg för att det skulle rivas. Det var det kapten Klingstedt hade bestämt och meddelat socknen på en sockenstämma. Fredriksberg låg någonstans på Skårby och Hallinge ägor, en bra bit från det Fredriksberg som kom att byggas på Söderby ägor. Kapten Klingstedts Fredriksberg var inte speciellt gammalt. Första spåret efter torpet hittar man i husförhörslängden. 1763 höll Salemsprästen Johan Gustav Een ett husförhör i Västerhallinge rote. Då var det första gången ”nybygget Fredriksberg” nämns i kyrkoböckerna. Torparen Olof Olofsson med fru och barn hade flyttat in. Vilka de var och var de kom ifrån, det brydde sig inte prästen om att anteckna. Han tyckte nog att det var mycket, mycket viktigare att ta reda på om de kunde läsa högt ur Lutersk lilla katekes. Prästen noterade därför att torparhustrun Anna läste ”försvarligt”, dvs ganska bra.

Åren mellan 1763 och 1776, så flyttade det familjer in och ut i Fredriksberg. Den sista torparen Anders Persson flyttade ut 1775. Då hade han och hans familj bara bott där ett år. Året innan, 1774, kom han från Skårbyvreten som var ett annat torp som hörde till Skårby gård.

Torparfamiljen Persson och den gamla änklingen Eric Nilsson flyttade ut ungefär samtidigt, men åt olika håll. Och så blev äntligen torpet Fredriksberg tomt och därmed rivet. Eller?

Något måste ha hänt. Efter att ha stått tomt ett år, så fick socknens skomakare Erik Rosenberg erbjudande om att flytta in i Fredriksberg. Rosenberg flyttade in 1777. Och där bodde han med sin familj i nästan tio år innan familjen flyttade vidare till Fittja.

Fredriksberg verkar inte alls ha blivit rivet. Tydligen fanns det fortfarande hus kvar vid torpet. Det verkar som om kapten Klingstedt hade kommit på andra tankar och struntat i att riva Fredriksberg. Eventuellt beror det på att Klingstedt sålde sina egendomar i Salem 1778. Då sålde han Skårby, Västerhallinge, Österhallinge och alla torp och backstugor som hörde till. Kanske blev det inte lika viktigt för honom att komma åt Fredriksbergs mark som han hade tänkt. Eller ville kaptenen bara slippa att ha ansvar för den gamla usla gubben i Fredriksberg och ”låtsades” som om han ville komma åt torpets mark? Ingenting av det här kan vi veta säkert, men man kan ju alltid gissa.

Nästa gång Fredriksberg blev folktomt, var när sockenskomakaren Rosenberg och hans familj 1787 flyttade vidare till Fittja. Skomakarens flytt sammanfaller med att gårdarna Skårby och Österhallinge, på vars marker Fredriksberg låg, 1788 såldes till de ogifta systrarna Tersmeden. Fredriksberg revs inte, men i kyrkoböckerna skrev prästen in att torpet var ”öde”. Och öde förblev det helt fram till 1792.

1792 blev det en ändring på torpet. Då flyttade Erik Fagerström med familj in. Men torpet han flyttade in hette inte längre Fredriksberg. Nej, det hade plötsligt bytt namn till Eriksberg. I kyrkoböckerna strök man nämligen över den första delen av Fredriksberg och ersatte den med Eriksberg.

Fredriksberg blir Eriksberg (Salem, husförhörslängd 1791-1799, s. 86)

Fredriksberg blir Eriksberg (Salem, husförhörslängd 1791-1799, s. 86)

Betyder det att scoutstugan Eriksberg, som ju ligger på Hallinges mark, egentligen är det gamla torpet Fredriksberg? Mycket tyder faktiskt på det. I vanliga fall när torp försvinner, så strök prästen över hela sidan i kyrkoboken. Här strök han bara ut en liten del av torpnamnet. Och som sagt, det ligger i precis samma rote som Fredriksberg gjorde.

Men varför skulle man ändra namnet Fredriksberg till Eriksberg? Det är ganska snarlika namn. Kanske vi ska hoppa tillbaka där vi började, dvs med det ”nya” Fredriksberg som låg där Snickarstogen ligger idag, det torpet som hörde till Söderby gårdarna. Det byggdes 1789, samtidigt som det gamla Fredriksberg låg öde. Kan det vara så att ägarna till Söderby tänkte att namnet Fredriksberg var ”ledigt” och döpte sitt nya torp till samma namn? Och när det gamla Fredriksberg plötsligt inte var öde längre, kunde det lika gärna döpas om till Eriksberg; Erik efter den nye torparen i huset, Erik Fagerström?

Eriksberg i Salem. Foto: Kari Ansnes, 2013.

Eriksberg i Salem. Foto: Kari Ansnes, 2013.

Kanske är det faktiskt det gamla torpet Fredriksberg som lever vidare i det som idag är scoutstugan Eriksberg? Är den lilla rödmålade stugan med gröna fönsterluckor och tegeltak, är det verkligen det gamla Fredriksberg? Fundera på det, när ni susar förbi på E4:an och ser upp mot den lilla stugan Eriksberg som ligger uppe i skogsbrynet! Och tänk på den ”gamla usla gubben i Fredriksberg”

Källor:
Salemsboken, red Kurt Blomberg 1973.
Från Skyttorp till Vreten, 27 försvunna torp och gårdar i Salem del I (söder). Red. Stig Silén (2004)
Husförhörslängder, Salem socken

Maria Bolin – porträttfotografiet

file000538337784Redan för ett år sedan började jag att skriva om Maria Bolin. Redan då funderade jag på hur hon såg ut. Jag sökte med ljus och lykta, men hittade inga bilder. Av och till har googlat efter en bild som kunde visa mig hur denna viljestarka kvinnosakskvinna såg ut. Utan resultat. Jag kunde kanske ha kontaktat hennes släktingar, men så långt kom jag aldrig.

Julen 2016 satt jag i soffan, krasslig, håglös och trött. Det enda jag orkade var att surfa slött på internet. Och ibland så ska man ha tur! För där var hon – Salems egen fröken Friman! Ett porträttfoto av fru Maria Bolin.

Fotot blev publicerat i ”Idun – illustrerad tidning för kvinnan och hemmet” från 1917. Äntligen hittade jag en bild på henne; gråhårig och kortklippt. Helt fantastiskt! Tänk att äntligen få se en bild av en person som man har skrivit om och tänkt mycket på.

Läs mer

Maria Bolin trotsar modets tyranni

sno%cc%88rlif_idun1907_42

Snörliv. (Idun 1907:42)

Så var det dags för del 2 om Maria Bolin (läs gärna del 1: Maria Bolin – en kvinna med skinn på näsan). Också den här gången handlar det om kvinnans rätt i samhället – och hennes rätt att bära bekväma kläder. Följ hennes engagemang i Dräktreformföreningen!

Maria Bolin var motståndare till det kvinnliga och opraktiska mode som var allmänt utbrett i hennes samtid. Kvinnan skulle ha långa kjolar i flera lager krönta med ett hårt åtsittande snörliv. Ett mode som gjorde att kvinnan knappast kunde röra sig. Än värre var det att även små flickor blev klädda efter samma modell, som små kvinnor i miniatyr.

Det var fler än Maria Bolin som menade modet var förkastligt. Därför bildades den Svenska Dräktreformföreningen år 1886. Ordförande blev Ellen Key. Föreningens mål var att göra kvinnans plagg både mer praktiska och hygieniska. Man hämtade idéer och inspiration från 1840-talets Amerika.

bloomer_dra%cc%88kt

Bloomers

Där propagerade kvinnorätts- och nykterhetsaktivisten Mrs. Amelia Bloomer för en ändring av kvinnodräkten. Hon menade att kvinnorna skulle klä sig i kortare klänningar som gick högt upp i halsen. Under klänningen skulle kvinnan bära byxor.

Läs mer

Maria Bolin – en kvinna med skinn på näsan

fireworks

Ännu ett år har gått. Ännu en gång har vi fått följa ”Fröken Frimans krig” på TV. Ännu en gång ska jag skriva om Maria Bolin – en av de kvinnor som kämpade för kvinnans rätt till rösträtt. Som änka köpte hon 1907 en tomt i Rönninge municipalsamhälle i Salems kommun. Hon byggde bl.a. villa Sandbäck där hon bodde samtidigt som hon drev sitt jordbruk (läs mer här).

Det finns mycket att berätta om Maria Bolin, mer än jag trodde. Så precis som i serien om fröken Friman, så ska jag dela upp historien i tre delar. Delarna blir publicerade under dagarna som kommer. De två första delarna ska handla om Maria Bolins kvinnokamp inom två viktiga sakfrågor: trädgårdsskötsel och kvinnomode. I den tredje och sista delen får ni se en bild av Maria Bolin, en bild jag har letat länge efter!

Men först tar vi del 1, den som handlar om:

Trädgårdskommittén

Läs mer

Det kom ett tåg, det gick en båt…

”Till Rönninge i närheten af Södertelje inflyttade i våras en 60-årig skräddare Gust. O. Rålander med sin 26-åriga hustru och två små flickor. De grepo sig an med att bygga; nästan på egen hand uppförde de under året en stuga och släpande intill krafernas yttersta gräns. Stugan skulle bli färdig till jul.” (Östgötaposten, 1899)

Stugan skulle bli färdig…”, står det i tidningsnotisen. Redan här kan man ana att allt inte skulle bli som man trodde. Och det blev det inte heller.

Läs mer

Ammans son Olof

Högantorp, Salem. Foto: Kari Ansnes, 2010

Högantorp, Salem. Foto: Kari Ansnes, 2010

I november 1899 föddes det ett litet gossebarn i Stockholm. Några månader senare blev barnet intaget på Allmänna barnhuset i Stockholm. Olof Herman blev barnhusbarn nr. 14298.

Olof Herman var son till amman Hulda Lovisa Höglund. Hulda var ogift och pappan till det nyfödda barnet var okänd. Hulda fick jobb som amma på barnhuset. Hon ammade inte bara sin egen nyfödde son, utan även andra barn som fanns på barnhuset.

Hulda har jag skrivit om förut. Nu kommer berättelsen om hur det gick för Olof Herman, sonen som hon lämnade ifrån sig på Allmänna barnhuset i Stockholm.

Nya föräldrar

Olof Herman stannade ca fem månader på barnhuset. Längre än så hade de inte plats

En amsal på Allmänna barnhuset

En amsal på Allmänna barnhuset

för honom, Hulda däremot fick stanna kvar som amma. Ute i landet fanns det människor som kunde tänka sig att ta hand om ett barnhusbarn. Fosterfamiljerna fick betalt av barnhuset. Det blev ju en extra mun att mätta i fosterfamiljen. För en del familjer var betalningen det viktigaste. För andra familjer var barnet det viktigaste. Lille Olof kom till ett barnlöst par som önskade sig ett barn.

En dag i maj 1900, kom det gifta och barnlösa paret till Allmänna Barnhuset i Stockholm. De skulle hämta ett fosterbarn. Fosterbarnet blev Olof. Han utlämnades till statdrängen Johan Oskar Karlsson Ljung och hans hustru Klara Eugenia Gran. Fosterföräldrarna var sörmlänningar. Olofs första resa någonsin gick därför till Ryssinge i Ludgo församling (utanför Nyköping). Det var där fosterfadern Johan Oskar arbetade som statdräng. Som statarfamilj flyttade familjen väldigt ofta. Varje år bytte de bostad. Men de höll sig alltid inom Sörmland. Järna, Taxinge, Södertälje var bara några av de platser de bodde på. Och hela tiden följde barnhuset med på hur de skötte om sitt fosterbarn Olof.

Inspektion och kontroll
Del av dokument som handlar om Olof (från SSA)

Allmänna barnhusets rulla över Olof. Klicka på bilden för att se hela dokumentet.

En gång om året inspekterade Allmänna barnhuset varje fosterfamilj. Inspektörerna noterade vad de såg i ett register. Registret finns bevarat hos Stockholms stadsarkiv. Slår man upp barnhusbarn nr 14298, så kan man läsa anteckningarna som skrevs om Olof. Här finns det utförliga uppgifter om alla platser familjen bodde på. Fosterhemmet fick betyg som gällde t.ex. Olofs hälsotilstånd och den vård han fick, osv.

Olof verkar ha haft det ganska bra. Fosterhemmets betyg blev i snitt B. Vid den första inspektionen 1901, när Olof var 1 år och fyra månader, skrev inspektören att gossen var ”… mycket tjock och fet. Kan ej gå.” Vid barnhusets sista inspektion 1912 var allt som det skulle. Olof beskrivs som ”Frisk o duktig.”.

Äntligen till Salem

Det är 1913 vi hittar fosterfamiljen i Salem. I november flyttade de till Högantorp och blev statarfamilj. Högantorp var ett ganska stort gods och hade precis genomgått stora ändringar. Ägaren Johan Peter Bernström hade rustat upp både boskap och jordbruk – och inte minst – han var VD för AB Separator (som med tiden ändrade namn till Alfa Laval). Bernström ledsnade på Högantorp och sålde det vidare till AB Bankesta Småbruk 1913. De nya ägarna styckade upp marken i mindre egendommar.

Som de gjort många, många gånger förut, flyttade vår statarfamilj vidare bara efter ett år i Salem. De flyttade till Övre Järna. Och här börjar det skrivas intressanta, och överraskande, anteckningar i kyrkoböckerna.

Nya uppgifter

Att Olof var barnhusbarn, det skrevs alltid in i kyrkoböckerna. Prästen skrev också alltid in Olofs hela för- och efternamn: Olof Herman Höglund. Men så kommer en överraskande anteckning. Förutom att han, som alltid, noteras som barnhusbarn så står det att han är ”legit son”. Det kan tolkas som en förkortning av ”legitim son”, dvs. äkta son till sin fosterfar Johan Oskar. När familjen flyttar vidare till Vårdinge skrivs Olof in som ”fostersonen Olof Herman (Höglund) Karlsson”. Allteftersom tiden går använder Olof Karlsson som sitt efternamn. Höglund, som var mamma Huldas efternamn, det bleknar sakta ut. Var det så att Johan Oskar och Hulda träffat varandra någonstans? Var Johan Oskar verkligen Olofs riktiga pappa? Jag tror det var så. Eftersom Johan Oskar och hans fru inte hade egna barn, vad var så lämpligare än att faktiskt ta till sig sitt eget, biologiska barn?

Stå på egna ben

Som många andra nykonfirmerade 14-åringar på den här tiden, så blev barnet vuxet när det konfirmerats. Olof var inget undantag. När fosterfamiljen kommer till Tveta utanför Södertälje 1916, börjar Olof att jobba som trädgårdsdräng. Men han bodde fortfarande hemma hos föräldrarna. Varje gång de flyttade, följde Olof med på lasset. Det är inte förrän Olof gifte sig 1925, som han faktiskt lämnade sina föräldrar. Då tog Olof med sig hustrun Margareta Jansson och deras lilla dotter Ejvor Klara Margareta till Botkyrka. För första gången sedan han lämnade barnhuset står Olof Herman Karlsson Höglund på egna ben. Samtidigt bodde Olofs biologiska mor Hulda Höglund i Södertälje, inte alls långt undan Olof och hans nya familj. Om de någonsin träffades? Det får vi nog aldrig veta…

 

Källor:
  • Allmänna Barnhusets arkiv; rullor (Stockholms stadsarkiv)
  • Kyrkoböcker från olika socknar; flyttningslängder, födelse- och dopböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, mm.
  • Salemsboken (1973), red. Kurt Blomberg
  • Wikipedia (ang. Johan Peter Bernström samt äldre betygsystem)

Systrarna Lustig – vad hände sedan?

En kvinna transporterar kol. Konstnär Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

En kvinna transporterar kor. Konstnär: Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om straffången Lustig. Då skrev jag ingenting om vad som hände med hans små döttrar. Det ska jag göra nu.

När Petter Olsson Lustig blev intagen på Långholmen, satt döttrarna Helena Maria och Hilda Sofia kvar i banvaktarstugan i Rönninge. De hade ingen mor. Hon var död. Nu hade de ingen far heller. Han satt i fängelse. Systrarna var och i princip föräldralösa. Men inte helt ensamma i stugan. För samtidigt som fadern Lustig hamnade i fängelse, så flyttade det in en änkling i banvaktarstugan. Och änklingen kunde tänka sig att ta hand om en av systrarna. Han valde den äldsta; 10-åringen Helena Maria. Hilda Sofia, som bara var 6 år, fanns det inte plats för. Hon blev raskt förflyttad till en annan banvaktare längs stambanan.

Storasyster Helena Maria

Att änklingen Johannes Krantz behöll just Helena, kan bero på olika saker. Som 10-åring var hon stor nog att sköta om hushållet till gubben Krantz. Hon fick säkert ansvar för typiskt kvinnliga sysslor som att laga mat, skrubba golv och tvätta kläder.

När Helena Maria var 12 år fick hon en fostermor. Krantz gifte nämligen om sig med den betydligt yngre pigan Lovisa Nilsdotter. Helena Maria fick bo kvar i stugan. I alla fall i några år till. Hon kanske hade det bra där, eller blev hon bara utnyttjad som piga av båda sina fosterföräldrar?

Som 16-åring (1875) flyttade Helena Maria från Bergfana. Hon hade tagit sig en tjänst som piga i Söderbytorp i Salem. Söderbytorp var en plats Helena Maria redan kände väl till. Där hade hon bott som fyraåring. Den gången med sina föräldrar. Nu var hon tillbaka som piga. Men bara i ett år.

Helena Maria lämnade Salem och drog vidare till Västerhaninge. Här arbetade Helena Maria som piga på flera gårdar runtom i socknen. Och det var här hon fann mannen i sitt liv – Johan.

Livet med man och barn

"Första dansen". "Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837" Akvarell av Fritz von Dardel

”Första dansen”. ”Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837” Akvarell av Fritz von Dardel

Johan Ersson, han var statdräng. Johan och Helena Maria ville gifta sig. När de gick till prästen tog de med sig ett skriftligt samtycke från brudens far, tidigare straffången Petter Olsson Lustig. Nu skulle det ”lysas” för dem tre gånger i kyrkan. Prästen läste upp deras namn efter gudstjänsten. Den i församlingen som kände till något som gjorde att paret inte kunde få gifta sig, hade en chans att säga ifrån. Ingen tycks ha haft något emot giftermålet. Helena och Johan kunde gifta sig. Året var 1881.

Helena Maria och Johan bodde kvar i Västerhaninge och fick flera söner. Först kom Knut Valfrid, 1882. Året därpå föddes sonen Johan Bernhard. Trots att familjen redan hade två små pojkar, tog Helena och Johan till sig ett fosterbarn från Allmänna barnhuset i Stockholm. Troligen skulle Helena Maria amma fosterbarnet, samtidigt som hon ammade sina egna små. Givetvis fick hon betalt, ett välkommet bidrag för en fattig statarfamilj.

Under några månader hade Helena och Johan tre små, små barn som alla skulle skötas om och passas på. Efter ett år blev fostersonen sjuk. Helena och Johan lämnade tillbaka gossebarnet till barnhuset. Så gjorde man, eftersom barnhuset hade läkare som kunde ta hand om sjuka barnhusbarn. Men den lille fostersonen var väldigt sjuk och hans liv gick inte att rädda. Han dog, endast två år gammal.

En kamp för livet

Livet fortsatte i Västerhaninge. Och man kan nog säga att Johan och Helena gjorde ”karriär”. Familjen kunde installera sig i torpet Haga, där Johan blev torpare. Här föddes torparparets sista son; Herman Philemon. Men det var också här i torpet Haga, som Helena Marias liv hastigt förändrades.

Först dog lille Herman Philemon, bara ett halvår gammal. Men döden lämnade inte torparfamiljen i fred. 1888 var det torparen själv som råkade ut för en olyckshändelse. Johan drunknade på själva valborgsmässoafton. Gick han ut på den tunna vårisen? Eller var han ute i båt och ramlade i?

Helena Maria måste lämna torpet Haga. Hon tog med sig yngste sonen och flyttade vidare. 12-åringen Knut Valfrid däremot, fick inte följa med. Han blev tvungen att skaffa sig jobb och tjäna sitt eget uppehälle. Men deras vägar skulle korsa varandra igen – så småningom.

Med tiden dök Helena Maria Eriksson och sonen Johan Bernhard upp på Kungsgatan mitt inne i Stockholm. De bodde alldeles nedanför den plats där Kungstornen med tiden skulle byggas. 1899 flyttade mor och son vidare till Östermalm. Där hittade de en bostad på Karlavägen, bara ett stenkast från Kungliga Humlegården.

Och här dök även den ”förlorade” sonen Knut Valfrid upp igen. Helena Maria hade nu bägge sina söner hos sig igen. Pojkarna flyttade med tiden ut, och 1911 samlade Helena Maria ihop sina saker och hyrde en bostad på Humlegårdsgatan 14.

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505) Stockholms stadsmuseum

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505)

År 1916 blev ett hårt år för Helena Maria. Hon var 57 år och än en gång skulle hennes liv kantas av sorg. Först dog svärdottern Alma och sonen Knut Valfrid lämnades ensam kvar med sina småbarn. Knut Valfrid behövde hjälp. Helena Maria tog sina saker och flyttade in till sonen och barnbarnen som bodde på Jaktvarfsgränd 3 (idag Polhemsgatan) på Kungsholmen.

Bara efter ett halvår gick även Helena Marias yngsta son Johan Bernhard bort. Endast 33 år gammal dog han av cancer på Sabbatsbergs sjukhus. Nu hade Helena Maria bara ett barn kvar i livet.

Åren gick. Helena Maria började bli gammal. 1922 lämnade hon Kungsholmen och flyttade in på Rosenlunds ålderdomshem på Söder. Jag vet inte om det här var hennes sista bostad i livet. Eftersom det här var ett ålderdomshem, så skulle jag tro det.

Hilda Sofia, lillasyster

Två unga kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, avbildas i fotograf Ossian Berggrens ateljé i Uddevalla. Det var vanligt att man fotograferades med sina yrkesattribut, här putsar man knäppkängor. En hund ligger under bordet.

Kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, Fotograf Ossian Berggren,  ateljé Uddevalla. Ca år 1880-1890. (Bohusläns museum, UMFA 53168:0001)

Om jag vet mycket om storasyster Helena Maria, vet jag desto mindre om lillasyster Hilda Sofia. Hon fick inte växa upp med sin syster. Efter ett kort mellanspel hos banvaktar Jonsson i Tumba, fick hon nya fosterföräldrar. Fosterföräldrarna bodde i Söderby krog och dit flyttades Hilda Sofia. Efter ett tid tog fosterföräldrarna med Hilda Sofia på flyttlasset till Tullinge i Botkyrka. Där blev fosterfadern torpare i Mellanberg.

När Hilda var 17 år lämnade hon sina fosterföräldrar i torpet. Hon tog tjänst som piga på olika gårdar i Botkyrka, men lämnade socknen för att bli piga i Täby, på andra sidan stan. 1884 dök hon upp i Stockholms innerstad, närmare bestämt på Sibyllegatan 29 på Östermalm. Där jobbade hon som piga hos bagarfamiljen David Samuelsson. Efter bara ett år i storstan bar det av till Uddby kvarn i Tyresö. Hon tjänstgjorde som vanligt som piga – och som vanligt bara en kort tid. Hon flyttade fort tillbaka till Stockholm. Den här gången till Kammakargatan på Norrmalm. Och där, 1885, försvinner alla spår. I alla fall i de källor jag har sett.

Vi kan ju hoppas att hon fick ett gott liv och levde vidare med en tät kontakt med sin syster Helena Maria!

Källor:

  • Kyrkomaterial från Salem, Botkyrka, Västerhaninge socknar
  • Stockholms rotemansarkiv
  • Stockholmskällan, kartmaterial över Stockholm