Systrarna Lustig – vad hände sedan?

En kvinna transporterar kol. Konstnär Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

En kvinna transporterar kor. Konstnär: Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om straffången Lustig. Då skrev jag ingenting om vad som hände med hans små döttrar. Det ska jag göra nu.

När Petter Olsson Lustig blev intagen på Långholmen, satt döttrarna Helena Maria och Hilda Sofia kvar i banvaktarstugan i Rönninge. De hade ingen mor. Hon var död. Nu hade de ingen far heller. Han satt i fängelse. Systrarna var och i princip föräldralösa. Men inte helt ensamma i stugan. För samtidigt som fadern Lustig hamnade i fängelse, så flyttade det in en änkling i banvaktarstugan. Och änklingen kunde tänka sig att ta hand om en av systrarna. Han valde den äldsta; 10-åringen Helena Maria. Hilda Sofia, som bara var 6 år, fanns det inte plats för. Hon blev raskt förflyttad till en annan banvaktare längs stambanan.

Storasyster Helena Maria

Att änklingen Johannes Krantz behöll just Helena, kan bero på olika saker. Som 10-åring var hon stor nog att sköta om hushållet till gubben Krantz. Hon fick säkert ansvar för typiskt kvinnliga sysslor som att laga mat, skrubba golv och tvätta kläder.

När Helena Maria var 12 år fick hon en fostermor. Krantz gifte nämligen om sig med den betydligt yngre pigan Lovisa Nilsdotter. Helena Maria fick bo kvar i stugan. I alla fall i några år till. Hon kanske hade det bra där, eller blev hon bara utnyttjad som piga av båda sina fosterföräldrar?

Som 16-åring (1875) flyttade Helena Maria från Bergfana. Hon hade tagit sig en tjänst som piga i Söderbytorp i Salem. Söderbytorp var en plats Helena Maria redan kände väl till. Där hade hon bott som fyraåring. Den gången med sina föräldrar. Nu var hon tillbaka som piga. Men bara i ett år.

Helena Maria lämnade Salem och drog vidare till Västerhaninge. Här arbetade Helena Maria som piga på flera gårdar runtom i socknen. Och det var här hon fann mannen i sitt liv – Johan.

Livet med man och barn

"Första dansen". "Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837" Akvarell av Fritz von Dardel

”Första dansen”. ”Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837” Akvarell av Fritz von Dardel

Johan Ersson, han var statdräng. Johan och Helena Maria ville gifta sig. När de gick till prästen tog de med sig ett skriftligt samtycke från brudens far, tidigare straffången Petter Olsson Lustig. Nu skulle det ”lysas” för dem tre gånger i kyrkan. Prästen läste upp deras namn efter gudstjänsten. Den i församlingen som kände till något som gjorde att paret inte kunde få gifta sig, hade en chans att säga ifrån. Ingen tycks ha haft något emot giftermålet. Helena och Johan kunde gifta sig. Året var 1881.

Helena Maria och Johan bodde kvar i Västerhaninge och fick flera söner. Först kom Knut Valfrid, 1882. Året därpå föddes sonen Johan Bernhard. Trots att familjen redan hade två små pojkar, tog Helena och Johan till sig ett fosterbarn från Allmänna barnhuset i Stockholm. Troligen skulle Helena Maria amma fosterbarnet, samtidigt som hon ammade sina egna små. Givetvis fick hon betalt, ett välkommet bidrag för en fattig statarfamilj.

Under några månader hade Helena och Johan tre små, små barn som alla skulle skötas om och passas på. Efter ett år blev fostersonen sjuk. Helena och Johan lämnade tillbaka gossebarnet till barnhuset. Så gjorde man, eftersom barnhuset hade läkare som kunde ta hand om sjuka barnhusbarn. Men den lille fostersonen var väldigt sjuk och hans liv gick inte att rädda. Han dog, endast två år gammal.

En kamp för livet

Livet fortsatte i Västerhaninge. Och man kan nog säga att Johan och Helena gjorde ”karriär”. Familjen kunde installera sig i torpet Haga, där Johan blev torpare. Här föddes torparparets sista son; Herman Philemon. Men det var också här i torpet Haga, som Helena Marias liv hastigt förändrades.

Först dog lille Herman Philemon, bara ett halvår gammal. Men döden lämnade inte torparfamiljen i fred. 1888 var det torparen själv som råkade ut för en olyckshändelse. Johan drunknade på själva valborgsmässoafton. Gick han ut på den tunna vårisen? Eller var han ute i båt och ramlade i?

Helena Maria måste lämna torpet Haga. Hon tog med sig yngste sonen och flyttade vidare. 12-åringen Knut Valfrid däremot, fick inte följa med. Han blev tvungen att skaffa sig jobb och tjäna sitt eget uppehälle. Men deras vägar skulle korsa varandra igen – så småningom.

Med tiden dök Helena Maria Eriksson och sonen Johan Bernhard upp på Kungsgatan mitt inne i Stockholm. De bodde alldeles nedanför den plats där Kungstornen med tiden skulle byggas. 1899 flyttade mor och son vidare till Östermalm. Där hittade de en bostad på Karlavägen, bara ett stenkast från Kungliga Humlegården.

Och här dök även den ”förlorade” sonen Knut Valfrid upp igen. Helena Maria hade nu bägge sina söner hos sig igen. Pojkarna flyttade med tiden ut, och 1911 samlade Helena Maria ihop sina saker och hyrde en bostad på Humlegårdsgatan 14.

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505) Stockholms stadsmuseum

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505)

År 1916 blev ett hårt år för Helena Maria. Hon var 57 år och än en gång skulle hennes liv kantas av sorg. Först dog svärdottern Alma och sonen Knut Valfrid lämnades ensam kvar med sina småbarn. Knut Valfrid behövde hjälp. Helena Maria tog sina saker och flyttade in till sonen och barnbarnen som bodde på Jaktvarfsgränd 3 (idag Polhemsgatan) på Kungsholmen.

Bara efter ett halvår gick även Helena Marias yngsta son Johan Bernhard bort. Endast 33 år gammal dog han av cancer på Sabbatsbergs sjukhus. Nu hade Helena Maria bara ett barn kvar i livet.

Åren gick. Helena Maria började bli gammal. 1922 lämnade hon Kungsholmen och flyttade in på Rosenlunds ålderdomshem på Söder. Jag vet inte om det här var hennes sista bostad i livet. Eftersom det här var ett ålderdomshem, så skulle jag tro det.

Hilda Sofia, lillasyster

Två unga kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, avbildas i fotograf Ossian Berggrens ateljé i Uddevalla. Det var vanligt att man fotograferades med sina yrkesattribut, här putsar man knäppkängor. En hund ligger under bordet.

Kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, Fotograf Ossian Berggren,  ateljé Uddevalla. Ca år 1880-1890. (Bohusläns museum, UMFA 53168:0001)

Om jag vet mycket om storasyster Helena Maria, vet jag desto mindre om lillasyster Hilda Sofia. Hon fick inte växa upp med sin syster. Efter ett kort mellanspel hos banvaktar Jonsson i Tumba, fick hon nya fosterföräldrar. Fosterföräldrarna bodde i Söderby krog och dit flyttades Hilda Sofia. Efter ett tid tog fosterföräldrarna med Hilda Sofia på flyttlasset till Tullinge i Botkyrka. Där blev fosterfadern torpare i Mellanberg.

När Hilda var 17 år lämnade hon sina fosterföräldrar i torpet. Hon tog tjänst som piga på olika gårdar i Botkyrka, men lämnade socknen för att bli piga i Täby, på andra sidan stan. 1884 dök hon upp i Stockholms innerstad, närmare bestämt på Sibyllegatan 29 på Östermalm. Där jobbade hon som piga hos bagarfamiljen David Samuelsson. Efter bara ett år i storstan bar det av till Uddby kvarn i Tyresö. Hon tjänstgjorde som vanligt som piga – och som vanligt bara en kort tid. Hon flyttade fort tillbaka till Stockholm. Den här gången till Kammakargatan på Norrmalm. Och där, 1885, försvinner alla spår. I alla fall i de källor jag har sett.

Vi kan ju hoppas att hon fick ett gott liv och levde vidare med en tät kontakt med sin syster Helena Maria!

Källor:

  • Kyrkomaterial från Salem, Botkyrka, Västerhaninge socknar
  • Stockholms rotemansarkiv
  • Stockholmskällan, kartmaterial över Stockholm

Länge leve ”fröken Friman” – och fru Maria Bolin!

Rösträtt för kvinnor, 1917. Med sigill av Fru Justitia, rättvisans gudinna (från KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)

Rösträtt för kvinnor, 1917. Med sigill av Fru Justitia, rättvisans gudinna (från KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)

Kvinnrösträttskämparen ”Fröken Friman” har lämnat TV-rutan för den här gången. I väntan på nästa omgång av TV-serien, lyfter vi fram vår egen ”fröken Friman” – fru Maria Bolin i Rönninge.

Kampen för kvinnors rösträtt fördes över hela landet. 1903 slogs flera föreningar ihop och bildade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen jobbade både på nationell och lokal nivå. På lokal nivå bildades det ca 300 lokalföreningar. Landsföreningen hade till slut fått hela 17 000 medlemmar. 1912 startade föreningen tidskriften Rösträtt för kvinnor. Tidskriften upphörde 1919, när rösträtt för kvinnor äntligen infördes i Sverige.

Men tillbaka till Maria Bolin. Vem var hon?

Läs mer

Fängslande läsning

Här kommer ännu en ruskig och o-Lustig historia om en av Salems invånare. Eller känner ni kanske redan till historien om Petter Olsson Lustig?

År 1867 flyttade den 44-åriga järnvägsarbetaren Petter Olsson Lustig till Salem. Han kom inte ensam. Familjen omfattades av hustrun Maria och döttrarna Helena Maria (8 år) och Hilda Sofia (4 år). Familjen bosatte sig i banvaktstugan Bergfana i Rönninge.

Petter Olsson Lustig och hans familj hade haft ett kringflackande liv i Sörmland. Familjen hade redan tidigare bott i Söderbytorp i Salem. Nu var de tillbaka i Salem, den här gången i Bergfana.

Att Petter Olsson också hetter Lustig i efternamn, berodde helt enkelt på att han varit soldat under flera år. Lustig var hans soldatnamn. Om man ska vara noga, så var han båtsman i Södre Möre 1:a båtsmanskompani. I Salem hade vi också båtsmän och båtsmanstorp. Tre stycken faktiskt. Ett av dem är Tegellöt nr. 99. Där fick båtsmännen soldatnamnet Lindgren.

Så kom det år som måste ha varit det absolut mest tragiska och hemska i familjen Lustig liv. Året var 1869. Först dog hustrun Maria. Petter Lustig fick ensam ta hand om sina små döttrar. Som om inte det var tragiskt nog, blev situationen plötsligt ännu värre.

Bara någon månad efter hustruns död, blev Petter Olsson Lustig häktad för mordförsök. Den 8 november 1869 blir Lustig dömd för ”…mordförsök till 10 år straffarbete, som slutar 5 november 1879.”

Vad hade han gjort? Vem hade han försökt att mörda? Ingen av de arkivkällor jag letat i, kan räta ut de här frågetecknen. Dessvärre. Men jag lovar att jag säger till när jag tagit reda på det!

Däremot vet jag vet jag att Lustig skulle avtjäna sitt straff i straffängelset på Långholmen i Stockholm. Jag vet också vad som hände med honom efter att han avtjänat sitt straff. Och så vet jag hur han ser ut!

Straffången Petter Olsson Lustig

Straffången Petter Olsson Lustig

På bilden kan du se Petter Olsson Lustig. En hårdbarkad båtsman och järnvägsarbetare. Fotot kommer från den handling som är hans frigivningsdokument. Eftersom fotot är i svart/vitt , lade myndigheterna till en text som beskriver fången. Det står att hans hår var brunt. Det var hans skägg också. Han hade blå ögon och rak näsa. Munnen var ordinär och hans hy var mörk. Hans längd var 5,4 fot. I dagens mått är det ca 162 centimeter. Lustig hade också några viktiga kännemärken. De syns inte så bra på fotografiet. Han hade ett ärr i pannan. Om man tittar noga på fotografiet kan man nästan se det. Något som inte syns på bilden är det ärr han ska ha haft på sin högra arm.

Petter Olsson Lustig satt alltså på Långholmen i 10 år. Vid den här tiden kunde straffarbete betyda olika saker. De grövsta fångarna kunde t.ex. få arbeta i stenbrottet på ön. Där tillverkades gatusten som sedan användes när man anlade Stockholms gator. Något att tänka på när vi går på gatusten i Stockholm. Det kan ju hända att det är Lustig som har huggit just den sten vi trampar på.

Den förre båtsmannen och järnvägsarbetaren Lustig hade så småningom sonat sitt brott. I maj 1879 var hans vistelse på Långholmen slut och han förpassades tillbaka till Salem där han sist hade bott. Han kom till Bergfana igen, men där stannande han inte länge. Man kan ju bara föreställa sig vad folk tyckte om att han en före detta straffånge som granne.

Nej, Lustig hade inte någon framtid i Salem. 1880 flyttade han till Stockholm, där han hoppades att han skulle kunna leva ett mer anonymt liv. Men så blev det ju inte.

Petter Olsson Lustig flyttade till Hornsgatan och sägs ha jobbat som arbetskarl. Men: han var för alltid märkt av sitt tidigare liv. I folkbokföringsmaterialet skrevs det en så kallad kriminalanteckning som följde Lustig vad han än gjorde och var han än bodde. Det står: ”Saknar medborgerlig förtroende för alltid”. Det betydde att Lustig uteslöts från samhället på flera sätt. Han kunde aldrig få en offentlig tjänst. Han miste sin rösträtt. Han var utpekad som en person man inte kunde lita på.

Med en sådan kriminalanteckning var det ingen som ville anställa en och det blev svårt för Lustig att försörja sig själv. Han fick bidrag för att klara sig.

Åren gick. Petter Olsson Lustig bodde fortfarande på Hornsgatan i Stockholm. År 1893 tog han sitt sista andetag. Då dog Lustig i en lungsjukdom. Petter Olsson Lustig blev 67 år. Ett hårt liv var till ända.

Källor:

  • Långholmen straff [läst: 2015-11-15]
  • Kyrkoböcker
  • Riksarkivet: Fångvårdsstyrelsens arkiv över frigivna straffarbetsfångar mellan åren 1876–1925. Serie E 2 EA ”Inkomna uppgifter rörande frigivna fångar” (1877–1929)
  • Stockholm stadsarkiv: Rotemansarkivethttp://www.ts.skane.se/fakta/forlust-av-medborgerligt-fortroende [läst: 2015-12-13]

Den glömda kvinnohistorien – en amma år 1900

Är du intresserad av att ta del av ett stycke kvinnohistoria? Då har du chansen nu! Ammorna på Allmänna barnhuset hade satt sig i en ohållbar situation. Att bli med barn, vara ogift kvinna och samtidigt fattig – det var för många en ohållbar situation. Barnets far var sällan, eller aldrig, villig till att bidra. Den ogifta kvinnan hade få alternativ. Ett av dem var att lämna in sitt barn på ett barnhus. Här ska vi följa en av ammorna på Allmänna barnhuset i Stockholm, den 25-åriga Hulda Lovisa Höglund – amma no 6.

Olof, Gerda och Alva – barnen ingen ville ha

De spreds över hela landet. De plasserades i främmande familjer. De var barnen ingen ville ha. Barnhusbarnen.

Barnhusbarn har funnits helt sedan 1600-talet. De har till och med sänts till Salem. Även om barnhusbarn egentligen är en sorglig historia, så kan vi inte blunda för att de faktiskt har funnits. Och det kan vara intressant se lite närmare på de barnhusbarn som fanns i Salem. Läs mer

Kaffestund i Rothugget

Vad säger ni om att ta en kopp kaffe i Rothugget? Be torparkärringen sätta på kaffehurran? Lite komplicerat kan tyckas. Rothugget revs ju redan 1940. Men med fantasins hjälp kan vi ju det. Rothuggets byggnader är beskrivna tidigare. Nu behöver husen innehåll i form av människor. Ta en sväng in till folket i Rothugget. Vem vet, du kanske får en kopp kaffe i alla fall…. Läs om människorna i Rothugget!

Vatten och bröd

Låt mig presentera en strulig kille från 1800-talet, nämligen drängen Johan Engman. Johan var nog bara en vanlig bonddräng med temperament, men i socken såg man inte med blida ögon på det han gjorde. Han skulle straffas. Och straff fick han. Först ska jag alltså beskriva hans bakgrund.

Johan Erik Engman föddes mitt i vintern den 3 december 1825. Hans föräldrar var stattorpare på gården/säteriet Edeby. När Johan bara var sex år, miste han sin mamma. Hon dog i ”feber”. Vilken ”feber” det var fråga om är osäkert. Det var många olika sjukdomstillstånd som kallades för ”feber” på den här tiden.

När Johans mamma dog, bestämde sig pappan för att flytta från Salem. De flyttade över till Bromma. Två år senare var de tillbaka i Salem igen och de flyttade till Solberga. Även om pappan bara var 50 år, så var han sjuklig. Antagligen kunde han inte jobba och försörja sig och lille Johan. Johan blev därför tvungen att bidra till försörjningen. Han måste börja jobba. Och det gjorde han. Bara 11 år gammal, år 1836, fick Johan jobb som tjänstegosse i Talbyvreten. Och så fortsatte det. Han jobbade för torpen Igeltorp, Tullen och till slut Stora Dalen. Så hamnade han som dräng i Talby nedergård. Det var då livet ändrade sig för Johan.

1849 hade Johan hunnit bli 24 år. Hans brott, kanske det första av många, var ett så kallat sabbatsbrott. I äldre tider var sabbaten dagen man inte skulle utföra något arbete, vanligtvis var det en söndag eller en helgdag. Då skulle man vila och vara gudfruktig. Man skulle i alla fall varken supa eller slåss. Men det gjorde dessvärre Johan. Och det fick han straff för. Han blev dömd till att betala 9,80 riksdaler banco för det.

Lärde han sig något av det? Nej. Redan två år senare klampade han i klaveret igen, och den här gången blev det betydligt värre. Johan hade slagit in fönster och också varit inblandad i slagsmål. Slagsmålet hade urartat med blodvite (blödande sår på hans motståndare) som resultat. Det var inte tillåtet och han blev dömd till 5, 16 Riksdaler banco. Om han inte kunde betala måste han inn i sex dagars fängelse med vatten och bröd. Vatten och bröd låter kanske inte så farligt, men det var det. Hungerkänslorna blev stora och det spelade ingen roll om fången blev sjuk – straffet skulle avtjänas.

Om Johan betalade eller om han avtjänade sitt straff – det vet vi faktiskt inte. Han överlevde i alla fall, för 1852 flyttade han från Salem för att börja ett annat liv på Värmdö. Hoppas det gick bättre där!

Källor

Stockholms stadsarkiv: Salems kyrkoarkiv, födelseböcker, husförhörsböcker

Wikipedia: Vatten och bröd [läst: 28.juni 2015]