Maria Bolin – porträttfotografiet

file000538337784Redan för ett år sedan började jag att skriva om Maria Bolin. Redan då funderade jag på hur hon såg ut. Jag sökte med ljus och lykta, men hittade inga bilder. Av och till har googlat efter en bild som kunde visa mig hur denna viljestarka kvinnosakskvinna såg ut. Utan resultat. Jag kunde kanske ha kontaktat hennes släktingar, men så långt kom jag aldrig.

Julen 2016 satt jag i soffan, krasslig, håglös och trött. Det enda jag orkade var att surfa slött på internet. Och ibland så ska man ha tur! För där var hon – Salems egen fröken Friman! Ett porträttfoto av fru Maria Bolin.

Fotot blev publicerat i ”Idun – illustrerad tidning för kvinnan och hemmet” från 1917. Äntligen hittade jag en bild på henne; gråhårig och kortklippt. Helt fantastiskt! Tänk att äntligen få se en bild av en person som man har skrivit om och tänkt mycket på.

Och hon ser ju faktiskt ut så som hon beskrevs i en hyllning i skriften Rösträtt för kvinnor – 1917. Maria Dehn, som skrev inlägget, beskriver Maria Bolin så här:

”Puritanskt klädd, skulle man kunna säga, med enkelt framträdande utan förkonstling, intresserande dels genom det kärnfriska i gestalten med den vackra profilen och det vita kortklippa håret, dels genom den prägel av individualitet, hon förvärvat under livets många och växlande erfarenheter, hör hon till dem man fäster sig vid”

maria_bolin_foto_idun_1917_21

Och visst är det väl så hon ser ut på bilden?! Viljestark och full av kraft. För mig stämmer hennes bild överens med det jag har läst och skrivit om henne. Eller vad säger ni?

Läs gärna de andra artiklarna om Maria Bolin:
Länge leve ”fröken Friman” och fru Maria Bolin!
Maria Bolin – en kvinna med skinn på näsan
Maria Bolin trotsar modets tyranni

 

 

 

Källor:
Idun – illustrerad tidning för kvinnan och hemmet, 1917: 17
Rösträtt för kvinnor, 1917:11

Maria Bolin trotsar modets tyranni

sno%cc%88rlif_idun1907_42

Snörliv. (Idun 1907:42)

Så var det dags för del 2 om Maria Bolin (läs gärna del 1: Maria Bolin – en kvinna med skinn på näsan). Också den här gången handlar det om kvinnans rätt i samhället – och hennes rätt att bära bekväma kläder. Följ hennes engagemang i Dräktreformföreningen!

Maria Bolin var motståndare till det kvinnliga och opraktiska mode som var allmänt utbrett i hennes samtid. Kvinnan skulle ha långa kjolar i flera lager krönta med ett hårt åtsittande snörliv. Ett mode som gjorde att kvinnan knappast kunde röra sig. Än värre var det att även små flickor blev klädda efter samma modell, som små kvinnor i miniatyr.

Det var fler än Maria Bolin som menade modet var förkastligt. Därför bildades den Svenska Dräktreformföreningen år 1886. Ordförande blev Ellen Key. Föreningens mål var att göra kvinnans plagg både mer praktiska och hygieniska. Man hämtade idéer och inspiration från 1840-talets Amerika.

bloomer_dra%cc%88kt

Bloomers

Där propagerade kvinnorätts- och nykterhetsaktivisten Mrs. Amelia Bloomer för en ändring av kvinnodräkten. Hon menade att kvinnorna skulle klä sig i kortare klänningar som gick högt upp i halsen. Under klänningen skulle kvinnan bära byxor.

När Fredrika Bremer reste runt i Amerika i början av 1850-talet, deltog hon på en bal där det fanns kvinnor som bar de kläder Mrs. Amelia Bloomer förespråkade. Så här skriver Fredrika Bremer i sin reseskildring:

”På balen syntes en stor del av de unga fruntimren i den så kallde Bloomer-drägten, nemligen: korta klädningar, höga i halsen, och pantalonger. Denna drägt, som i grunden är vida blygsammare än den vanlig a salongskostymen, och som ser rätt bra för unga fruntimmer i deras hvardagssysslor, är icke förmånlig för balsalen och tar sig isynnerhet icke bra ut i valsen, helst då kjortlarne äro mycket korta, hvilket var fallet hos ett par i öfrigt rätt väl klädda och rätt täcka danserskor.”

När Mrs. Bloomers idéer nådde Sverige, var de redan lite förlegade. Dräktreformföreningen tog visserligen fram en så kallad reformdräkt. Den hade ett löst

slm36139-hanna-palme

Hanna Palme (farmor til Olof Palme) ägde en ”delad kjol”. Sörmlands museum, inv. SLM36139

liv, kjolen var lite kortare och tyg täckte både hals och armar. Dräkten hade inga synliga byxor, men under kjolen kunde man något man kallade ”delad kjol” – dvs. en slags underkjol i form av en byxa. Föreningen satsade på att ta fram flera olika modeller på underkläder som skulle vara praktiska och varma. Mönster fanns till försäljning så att alla kvinnor skulle ha möjligheten att sy, eller låta sy upp, praktiska kläder.

Reformdräkt. Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet.

Reformdräkt. Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet.

1890 gick Dräktreformföreningen in i Fredrika Bremerförbundet. Med det hoppades de kunna driva sina sakfrågor inför en större medlemsmassa. Nu skulle kampen mot snörlivet ta fart! Kvinnans hälsa skulle upp på dagsordningen.

I januari 1897 bjöds huvudstadens alla kvinnor in till ett möte Läkarsällskapets lokaler i Stockholm. Bakom inbjudan stod bl.a. tre framstående kvinnliga läkare och Dräktreformföreningen. Temat för mötet var promenadkjolarnas längd. Mötet lockade till sig mycket folk. Lokalen blev snabbt överfull av kvinnor (och några få män). Många av talarna på mötet var profilerade kvinnosakskvinnor. En efter en tog de ordet för att argumentera för kortare kjolar. Fokus låg på den hälsofarliga aspekten med att gå i långa kjolar. Långa kjolar släpades på marken och samlade på sig smuts och damm. Smutsen drogs in i hemmet och kunde sprida smitta. Även Maria Bolin tog ordet. Hon gick så långt att hon hävdade att modet var så hälsofarligt att:

”… de unga damernas gång och ben abnormt utvecklas genom de långa kjolarna.” (Tidningen Kalmar, 1897)

Att Maria Bolin var djupt involverad i kvinnomodets ”tyranni” visade hon redan 1894. Då höll hon ett glödande föredrag på ett möte i Dräktreformföreningen. Föredraget blev senare publicerat i tidskriften Idun. Artikeln hade rubriken ”Den moderna kvinnodräkten – ett hinder för själfständighet”. Maria angav tonen redan i början av föredraget:

Det finns ett oskönt plagg, som låtit mycket tala om sig, och som af kvinnor i allmänhet brukas […] jag menar snörlivet ” (Idun 1894:17)

Maria gav många exempel på hur opraktiskt, farligt och rent av löjligt det här plagget var.

032s8yycu5yp

Snörliv. Foto: Mats Lundin, Nordiska museet.

Snörlivet pressade ihop kvinnans bröstkorg. Hon fick svårt att andas och fick yrsel och kunde rentav svimma. Modet med trådsmal midja skapades genom att snörlivet snördes så hårt åt som det överhuvudtaget var möjligt. Kvinnan fick så kallad ”snörlever” – det vill säga att levern trycktes in i kroppen. Maria Bolin hade verkligen rätt – snörlivet var ”oskönt”!

Maria Bolin var ytterst kritisk mot alla åtsittande, opraktiska och ohygieniska kläder. Hon menade att det fanns alltför mycket snörliv, tillkrånglade kappor och för långa kjolar. Och inte gillade hon de meningslösa och djupa urringningarna på de kvinnliga plaggen. Bar hud kunde lätt leda till att kvinnan blev kall med sjukdom som följd. Och sjukdom kunde leda till att kvinnan inte kunde arbeta. Kunde hon inte arbeta och försörja sig, så måste någon annan ta hand om henne. Hon förlorade sin självständighet, en självständighet hon fått till exempel fått genom att utbilda inom lärarinne-, sjuksköterske- eller trädgårdsyrket.

nordisk-familjebokÄven om Maria Bolin gick hårt ut mot det rådande modet, ville hon inte gå så långt att kvinnor skulle klä sig i byxor. Tiden var nog inte helt mogen för det. Men att kvinnors kläder skulle vara praktiska och hygieniska, det var det inga tvivel om. Dräktreformföreningen hade tagit fram en skoldräkt för flickor. Dräkten var en kombinerad skol- och gymnastikdräkt – en liten matrosdräkt med byxor. Med dräkten följde en nätt liten kjol som lätt kunde knäppas på utanpå byxorna. Dräkten gick högt upp i halsen och täckte handlederna – den var praktisk och varm. Maria Bolin förespråkade den här dräkten. Inte bara för flickor. Bolin menade att modellen hade så många fördelar att en liknande skulle tas fram till alla kvinnor, inte bara till små skolflickor.

Maria Bolin var engagerad i kvinnans kläder. Djupt engagerad. Och att hon inte kunde fördra det kvinnliga klädmodet står helt klart. 1903 upphörde Dräktreformföreningen. Då ansåg man att de flesta av kampsakerna var genomförda. Och en av Maria Bolins önskningar från 1894 hade gått i uppfyllelse, den att:

”… vi alla fruntimmer af en förståndig fé blefve berörda med ett trollspö, ur hvilket utginge en kraft, den där gåfve styrka att trotsa modets tyranni” (Idun, 1894:17)

Källor:
Hazelius-Berg, Gunnel (1949 i Fataburen): Dräktreformer under 1800-talet
Idun, 1894:17
Tidningen Kalmar, no 11 – 22 januari 1897

Maria Bolin – en kvinna med skinn på näsan

fireworks

Ännu ett år har gått. Ännu en gång har vi fått följa ”Fröken Frimans krig” på TV. Ännu en gång ska jag skriva om Maria Bolin – en av de kvinnor som kämpade för kvinnans rätt till rösträtt. Som änka köpte hon 1907 en tomt i Rönninge municipalsamhälle i Salems kommun. Hon byggde bl.a. villa Sandbäck där hon bodde samtidigt som hon drev sitt jordbruk (läs mer här).

Det finns mycket att berätta om Maria Bolin, mer än jag trodde. Så precis som i serien om fröken Friman, så ska jag dela upp historien i tre delar. Delarna blir publicerade under dagarna som kommer. De två första delarna ska handla om Maria Bolins kvinnokamp inom två viktiga sakfrågor: trädgårdsskötsel och kvinnomode. I den tredje och sista delen får ni se en bild av Maria Bolin, en bild jag har letat länge efter!

Men först tar vi del 1, den som handlar om:

Trädgårdskommittén

Fru Bolin var en mycket aktiv kvinna på många områden. Den gemensamma nämnaren för hennes kampsaker gällde kvinnans rättigheter i samhället. Det förde henne in i kvinnoorganisationer som Fredrika Bremer-förbundet och Sällskapet Nya Idun.

Fredrika Bremer-förbundet, en av Sveriges äldsta kvinnoorganisationer, blev under 1800-talets frima%cc%88rkesenare del en viktig i kampen för kvinnans rättigheter. Förbundets arbete genomfördes genom flera olika kommittéer som specialiserade sig på sakfrågor. Maria Bolin deltog i minst två av dem och den ena var Trädgårdskommittén.

I november 1898 stod Maria Bolin i Nya Hushållsskolans lokaler i Stockholm. Fredrika Bremer-förbundets trädgårdskommitté anordnade ett möte. Maria Bolin skulle hålla det inledande föredraget med titeln ”Trädgårdsskötsel såsom yrke för kvinnor”. Kvinnor skulle, på lik linje med männen, kunna skaffa sig en utbildning. Med en utbildning fick kvinnor större chanser att bli självständiga. Temat låg Maria varmt om hjärtat. Själv ägnade hon sig åt sitt jordbruk i Rönninge och menade att trädgårdsskötsel definitivt var något kvinnor kunde ägna sig åt.

Artikel av Maria Bolin. (Idun 1899:30)

Artikel av Maria Bolin. (Idun 1899:30)

Att kvinnor var ytterst lämpliga för trädgårdsyrket motiverade Maria Bolin med att kvinnor länge hade haft trädgårdssysslor som en kär avkoppling, en avkoppling från att passa barn och tillbringa tid i köket. Bolin menade att det inte var en dag för tidigt att Fredrika Bremer-förbundet startade upp en trädgårdskommitté. Men kommittén hade fått många utmaningar. En utmaning var att finna en ägnad plats för att ha själva trädgårdsutbildningen. En annan var att hitta praktikplatser till de kvinnor som ville utbilda sig inom trädgårdsskötsel. Här letade de med ljus och lykta efter trädgårdar vid större gårdar och säterier. Men det var inte så enkelt som de hade hoppats. Trädgårdsskötsel hade länge varit mannens domän. Det var många män som inte alls var intresserade av få kvinnor som trampade runt i deras trädgårdar. I en artikel som byggde på föredraget från 1898, skriver Maria Bolin att det var flera män som:

… vresigt vändt sig mot hela saken och resonnerat så här: vi vilja ej släppa in kvinnorna på vårt området; där är trångt nog förut, utan att också de skola vara med och nappa åt sig af förtjänsten.” (Idun, 1899).

Ester Claesson, Sveriges första trädgårdsarkitekt (Idun 1907:42)

Teckning av Ester Claesson, Sveriges första trädgårdsarkitekt
(Idun 1907:42)

Maria Bolin lyssnade inte på den här typen argument. Att kvinnorna skulle bidra positivt till trädgårdsbranschen, det var Maria helt övertygad om. Om de fick möjlighet, vill säga. Med kvinnor i trädgårdsyrken skulle produktionen av frukt- och grönsaker öka. Maria Bolin tyckte nämligen att de svenska hushållen använde alltför lite grönsaker till. Kvinnorna, som var de som lagade maten, köpte helt enkelt inte grönsaker. Maria Bolins hade en teori om hur det här kunde lösas. Om kvinnor, som hade trädgårdsskötsel som yrke, odlade frukt och grönsaker så skulle de berätta om det för andra kvinnor. Kvinnor skulle sinsemellan sprida information hur nyttigt och bra det var att köpa och använda frukt- och grönsaker. Ärtor, morötter, bönor, m.m. skulle hamna på matsedeln runtomkring i de svenska hemmen.

När trädgårdskommittén kämpade sin kamp för trädgårdsyrket, möttes de ofta av argumentet att den sortens arbete var alldeles för tungt arbete för en kvinna. Det argumentet bet inte på Maria Bolin. Visserligen erkände hon att det fanns alltför många kvinnor som knappt orkade knäppa sina skor. Å andra sidan fanns det, som tur var, gott om kvinnor som var fysiskt kapabla att arbeta med trädgårdsskötsel. Hon utgick från sig själv: 

Jag kan af egen erfarenhet intyga, att, om man tränar sig, är intet arbete i en trädgård för tungt för en kvinna, förutsatt att hon är klokt och förståndigt klädd; snörlif, högklackade skor och släpande kjolar är ej värdt att tänkta på , då man vill bli en skicklig trädgårdsarbeterska.” (Idun 1899)

Dessutom kunde mannen ta det tyngsta arbetet och lämna ”petgörat” till kvinnan .

Även kvinnor kunde känna en viss oro för att börja på en yrkesutbildning. Fanns det en risk för att de

Hanna Rohdiner arbeterska vid handelsträdgården i Ramdalen. Svea Thorsell på ryggen. Foto: Karl Josefsson-Björk. Bohusläns museum, inv nr. UMFA53201:0480

Hanna Rohdiner, arbeterska vid handelsträdgården i Ramdalen. Svea Thorsell på ryggen. Foto: Karl Josefsson-Björk.
Bohusläns museum, inv nr. UMFA53201:0480

hamnade på ”överblivna kartan”, dvs. förblev de ogifta? Maria Bolin trodde inte alls att kvinnor riskerade att bli ogifta bara för att de utbildat sig och skaffat sig ett yrke. Tvärtom! Bolin tänkte att trädgårdsyrket medförde så mycket positivt. Inte bara för kvinnan, men även för mannen. Så här beskriver hon en kvinna som arbetat med trädgårdsrke. Kvinnan fick en kropp med en

… spänstighet och styrka, som endast den välgörande rörelse i fria naturen kan skänka; om hon för den hemgiften i boet, bör hennes blifvande make ej ha skäl att beklaga sig.” (Idun 1899)

Citatet visar tydligt vilken tid Maria Bolin levde i. 1899, det år Maria Bolin skrev sin artikel, så var det inte en självklarhet att kvinnan var myndig. En ogift kvinna blev myndig vid 25 års ålder. Gifte hon sig så blev hon omyndig. Istället fick hon sin man som förmyndare. 1899 var det nästan 20 år innan kvinnan fick rösträtt. 1899 låg det fortfarande en förväntning om att mannen skulle behagas av en kvinnas kropp. Var det konstigt att kvinnor kämpade för jämställdhet? Eller att man fortfarande måste göra det?

Maria Bolin och hennes medsystrar i Fredrika Bremer-förbundets trädgårdskommitté fick till sist lön för sin kamp. I början av 1900-talet startade Fredrika Bremer-förbundet två skolor med trädgårdsskötsel på programmet. 1907 öppnade ett Lanthushållningsseminarium i Rimforsa, söder om Linköping. Där var en av inriktningarna kvinnlig slöjd och trädgårdsskötsel. Apelrydsskolan utanför Båstad, också den med en trädgårdsinriktning, donerades så småningom till Fredrika Bremer-förbundet.

Fortsätt gärna till del 2: Maria Bolin trotsar modets tyranni

Källor:
 Apelrydsskolan (http://www.apelryd.nu/?page_id=40) 
 Fredrika Bremer förbundet (https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrika_Bremer-f%C3%B6rbundet)
 Rimforsa strand (http://www.rimforsastrand.se/om-oss/husets-historia/)
 Tidskriften Idun, 1899:30

Det kom ett tåg, det gick en båt…

”Till Rönninge i närheten af Södertelje inflyttade i våras en 60-årig skräddare Gust. O. Rålander med sin 26-åriga hustru och två små flickor. De grepo sig an med att bygga; nästan på egen hand uppförde de under året en stuga och släpande intill krafernas yttersta gräns. Stugan skulle bli färdig till jul.” (Östgötaposten, 1899)

Stugan skulle bli färdig…”, står det i tidningsnotisen. Redan här kan man ana att allt inte skulle bli som man trodde. Och det blev det inte heller.

Läs mer

Ammans son Olof

Högantorp, Salem. Foto: Kari Ansnes, 2010

Högantorp, Salem. Foto: Kari Ansnes, 2010

I november 1899 föddes det ett litet gossebarn i Stockholm. Några månader senare blev barnet intaget på Allmänna barnhuset i Stockholm. Olof Herman blev barnhusbarn nr. 14298.

Olof Herman var son till amman Hulda Lovisa Höglund. Hulda var ogift och pappan till det nyfödda barnet var okänd. Hulda fick jobb som amma på barnhuset. Hon ammade inte bara sin egen nyfödde son, utan även andra barn som fanns på barnhuset.

Hulda har jag skrivit om förut. Nu kommer berättelsen om hur det gick för Olof Herman, sonen som hon lämnade ifrån sig på Allmänna barnhuset i Stockholm.

Nya föräldrar

Olof Herman stannade ca fem månader på barnhuset. Längre än så hade de inte plats

En amsal på Allmänna barnhuset

En amsal på Allmänna barnhuset

för honom, Hulda däremot fick stanna kvar som amma. Ute i landet fanns det människor som kunde tänka sig att ta hand om ett barnhusbarn. Fosterfamiljerna fick betalt av barnhuset. Det blev ju en extra mun att mätta i fosterfamiljen. För en del familjer var betalningen det viktigaste. För andra familjer var barnet det viktigaste. Lille Olof kom till ett barnlöst par som önskade sig ett barn.

En dag i maj 1900, kom det gifta och barnlösa paret till Allmänna Barnhuset i Stockholm. De skulle hämta ett fosterbarn. Fosterbarnet blev Olof. Han utlämnades till statdrängen Johan Oskar Karlsson Ljung och hans hustru Klara Eugenia Gran. Fosterföräldrarna var sörmlänningar. Olofs första resa någonsin gick därför till Ryssinge i Ludgo församling (utanför Nyköping). Det var där fosterfadern Johan Oskar arbetade som statdräng. Som statarfamilj flyttade familjen väldigt ofta. Varje år bytte de bostad. Men de höll sig alltid inom Sörmland. Järna, Taxinge, Södertälje var bara några av de platser de bodde på. Och hela tiden följde barnhuset med på hur de skötte om sitt fosterbarn Olof.

Inspektion och kontroll
Del av dokument som handlar om Olof (från SSA)

Allmänna barnhusets rulla över Olof. Klicka på bilden för att se hela dokumentet.

En gång om året inspekterade Allmänna barnhuset varje fosterfamilj. Inspektörerna noterade vad de såg i ett register. Registret finns bevarat hos Stockholms stadsarkiv. Slår man upp barnhusbarn nr 14298, så kan man läsa anteckningarna som skrevs om Olof. Här finns det utförliga uppgifter om alla platser familjen bodde på. Fosterhemmet fick betyg som gällde t.ex. Olofs hälsotilstånd och den vård han fick, osv.

Olof verkar ha haft det ganska bra. Fosterhemmets betyg blev i snitt B. Vid den första inspektionen 1901, när Olof var 1 år och fyra månader, skrev inspektören att gossen var ”… mycket tjock och fet. Kan ej gå.” Vid barnhusets sista inspektion 1912 var allt som det skulle. Olof beskrivs som ”Frisk o duktig.”.

Äntligen till Salem

Det är 1913 vi hittar fosterfamiljen i Salem. I november flyttade de till Högantorp och blev statarfamilj. Högantorp var ett ganska stort gods och hade precis genomgått stora ändringar. Ägaren Johan Peter Bernström hade rustat upp både boskap och jordbruk – och inte minst – han var VD för AB Separator (som med tiden ändrade namn till Alfa Laval). Bernström ledsnade på Högantorp och sålde det vidare till AB Bankesta Småbruk 1913. De nya ägarna styckade upp marken i mindre egendommar.

Som de gjort många, många gånger förut, flyttade vår statarfamilj vidare bara efter ett år i Salem. De flyttade till Övre Järna. Och här börjar det skrivas intressanta, och överraskande, anteckningar i kyrkoböckerna.

Nya uppgifter

Att Olof var barnhusbarn, det skrevs alltid in i kyrkoböckerna. Prästen skrev också alltid in Olofs hela för- och efternamn: Olof Herman Höglund. Men så kommer en överraskande anteckning. Förutom att han, som alltid, noteras som barnhusbarn så står det att han är ”legit son”. Det kan tolkas som en förkortning av ”legitim son”, dvs. äkta son till sin fosterfar Johan Oskar. När familjen flyttar vidare till Vårdinge skrivs Olof in som ”fostersonen Olof Herman (Höglund) Karlsson”. Allteftersom tiden går använder Olof Karlsson som sitt efternamn. Höglund, som var mamma Huldas efternamn, det bleknar sakta ut. Var det så att Johan Oskar och Hulda träffat varandra någonstans? Var Johan Oskar verkligen Olofs riktiga pappa? Jag tror det var så. Eftersom Johan Oskar och hans fru inte hade egna barn, vad var så lämpligare än att faktiskt ta till sig sitt eget, biologiska barn?

Stå på egna ben

Som många andra nykonfirmerade 14-åringar på den här tiden, så blev barnet vuxet när det konfirmerats. Olof var inget undantag. När fosterfamiljen kommer till Tveta utanför Södertälje 1916, börjar Olof att jobba som trädgårdsdräng. Men han bodde fortfarande hemma hos föräldrarna. Varje gång de flyttade, följde Olof med på lasset. Det är inte förrän Olof gifte sig 1925, som han faktiskt lämnade sina föräldrar. Då tog Olof med sig hustrun Margareta Jansson och deras lilla dotter Ejvor Klara Margareta till Botkyrka. För första gången sedan han lämnade barnhuset står Olof Herman Karlsson Höglund på egna ben. Samtidigt bodde Olofs biologiska mor Hulda Höglund i Södertälje, inte alls långt undan Olof och hans nya familj. Om de någonsin träffades? Det får vi nog aldrig veta…

 

Källor:
  • Allmänna Barnhusets arkiv; rullor (Stockholms stadsarkiv)
  • Kyrkoböcker från olika socknar; flyttningslängder, födelse- och dopböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, mm.
  • Salemsboken (1973), red. Kurt Blomberg
  • Wikipedia (ang. Johan Peter Bernström samt äldre betygsystem)

Systrarna Lustig – vad hände sedan?

En kvinna transporterar kol. Konstnär Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

En kvinna transporterar kor. Konstnär: Fritz von Dardel, Nordiska museet (NMA.0037700).

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om straffången Lustig. Då skrev jag ingenting om vad som hände med hans små döttrar. Det ska jag göra nu.

När Petter Olsson Lustig blev intagen på Långholmen, satt döttrarna Helena Maria och Hilda Sofia kvar i banvaktarstugan i Rönninge. De hade ingen mor. Hon var död. Nu hade de ingen far heller. Han satt i fängelse. Systrarna var och i princip föräldralösa. Men inte helt ensamma i stugan. För samtidigt som fadern Lustig hamnade i fängelse, så flyttade det in en änkling i banvaktarstugan. Och änklingen kunde tänka sig att ta hand om en av systrarna. Han valde den äldsta; 10-åringen Helena Maria. Hilda Sofia, som bara var 6 år, fanns det inte plats för. Hon blev raskt förflyttad till en annan banvaktare längs stambanan.

Storasyster Helena Maria

Att änklingen Johannes Krantz behöll just Helena, kan bero på olika saker. Som 10-åring var hon stor nog att sköta om hushållet till gubben Krantz. Hon fick säkert ansvar för typiskt kvinnliga sysslor som att laga mat, skrubba golv och tvätta kläder.

När Helena Maria var 12 år fick hon en fostermor. Krantz gifte nämligen om sig med den betydligt yngre pigan Lovisa Nilsdotter. Helena Maria fick bo kvar i stugan. I alla fall i några år till. Hon kanske hade det bra där, eller blev hon bara utnyttjad som piga av båda sina fosterföräldrar?

Som 16-åring (1875) flyttade Helena Maria från Bergfana. Hon hade tagit sig en tjänst som piga i Söderbytorp i Salem. Söderbytorp var en plats Helena Maria redan kände väl till. Där hade hon bott som fyraåring. Den gången med sina föräldrar. Nu var hon tillbaka som piga. Men bara i ett år.

Helena Maria lämnade Salem och drog vidare till Västerhaninge. Här arbetade Helena Maria som piga på flera gårdar runtom i socknen. Och det var här hon fann mannen i sitt liv – Johan.

Livet med man och barn

"Första dansen". "Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837" Akvarell av Fritz von Dardel

”Första dansen”. ”Bondbröllop vid Hjula i Södermanland nov. 1837” Akvarell av Fritz von Dardel

Johan Ersson, han var statdräng. Johan och Helena Maria ville gifta sig. När de gick till prästen tog de med sig ett skriftligt samtycke från brudens far, tidigare straffången Petter Olsson Lustig. Nu skulle det ”lysas” för dem tre gånger i kyrkan. Prästen läste upp deras namn efter gudstjänsten. Den i församlingen som kände till något som gjorde att paret inte kunde få gifta sig, hade en chans att säga ifrån. Ingen tycks ha haft något emot giftermålet. Helena och Johan kunde gifta sig. Året var 1881.

Helena Maria och Johan bodde kvar i Västerhaninge och fick flera söner. Först kom Knut Valfrid, 1882. Året därpå föddes sonen Johan Bernhard. Trots att familjen redan hade två små pojkar, tog Helena och Johan till sig ett fosterbarn från Allmänna barnhuset i Stockholm. Troligen skulle Helena Maria amma fosterbarnet, samtidigt som hon ammade sina egna små. Givetvis fick hon betalt, ett välkommet bidrag för en fattig statarfamilj.

Under några månader hade Helena och Johan tre små, små barn som alla skulle skötas om och passas på. Efter ett år blev fostersonen sjuk. Helena och Johan lämnade tillbaka gossebarnet till barnhuset. Så gjorde man, eftersom barnhuset hade läkare som kunde ta hand om sjuka barnhusbarn. Men den lille fostersonen var väldigt sjuk och hans liv gick inte att rädda. Han dog, endast två år gammal.

En kamp för livet

Livet fortsatte i Västerhaninge. Och man kan nog säga att Johan och Helena gjorde ”karriär”. Familjen kunde installera sig i torpet Haga, där Johan blev torpare. Här föddes torparparets sista son; Herman Philemon. Men det var också här i torpet Haga, som Helena Marias liv hastigt förändrades.

Först dog lille Herman Philemon, bara ett halvår gammal. Men döden lämnade inte torparfamiljen i fred. 1888 var det torparen själv som råkade ut för en olyckshändelse. Johan drunknade på själva valborgsmässoafton. Gick han ut på den tunna vårisen? Eller var han ute i båt och ramlade i?

Helena Maria måste lämna torpet Haga. Hon tog med sig yngste sonen och flyttade vidare. 12-åringen Knut Valfrid däremot, fick inte följa med. Han blev tvungen att skaffa sig jobb och tjäna sitt eget uppehälle. Men deras vägar skulle korsa varandra igen – så småningom.

Med tiden dök Helena Maria Eriksson och sonen Johan Bernhard upp på Kungsgatan mitt inne i Stockholm. De bodde alldeles nedanför den plats där Kungstornen med tiden skulle byggas. 1899 flyttade mor och son vidare till Östermalm. Där hittade de en bostad på Karlavägen, bara ett stenkast från Kungliga Humlegården.

Och här dök även den ”förlorade” sonen Knut Valfrid upp igen. Helena Maria hade nu bägge sina söner hos sig igen. Pojkarna flyttade med tiden ut, och 1911 samlade Helena Maria ihop sina saker och hyrde en bostad på Humlegårdsgatan 14.

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505) Stockholms stadsmuseum

Jaktvarvsgränd 3 med Mälaren i fonden. Ca 1885-1910. Fotograf: Kasper Salin. (Stockholms stadsmuseum, Fotonummer F 3505)

År 1916 blev ett hårt år för Helena Maria. Hon var 57 år och än en gång skulle hennes liv kantas av sorg. Först dog svärdottern Alma och sonen Knut Valfrid lämnades ensam kvar med sina småbarn. Knut Valfrid behövde hjälp. Helena Maria tog sina saker och flyttade in till sonen och barnbarnen som bodde på Jaktvarfsgränd 3 (idag Polhemsgatan) på Kungsholmen.

Bara efter ett halvår gick även Helena Marias yngsta son Johan Bernhard bort. Endast 33 år gammal dog han av cancer på Sabbatsbergs sjukhus. Nu hade Helena Maria bara ett barn kvar i livet.

Åren gick. Helena Maria började bli gammal. 1922 lämnade hon Kungsholmen och flyttade in på Rosenlunds ålderdomshem på Söder. Jag vet inte om det här var hennes sista bostad i livet. Eftersom det här var ett ålderdomshem, så skulle jag tro det.

Hilda Sofia, lillasyster

Två unga kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, avbildas i fotograf Ossian Berggrens ateljé i Uddevalla. Det var vanligt att man fotograferades med sina yrkesattribut, här putsar man knäppkängor. En hund ligger under bordet.

Kvinnor i huvudduk och finförkläde , troligen husor, Fotograf Ossian Berggren,  ateljé Uddevalla. Ca år 1880-1890. (Bohusläns museum, UMFA 53168:0001)

Om jag vet mycket om storasyster Helena Maria, vet jag desto mindre om lillasyster Hilda Sofia. Hon fick inte växa upp med sin syster. Efter ett kort mellanspel hos banvaktar Jonsson i Tumba, fick hon nya fosterföräldrar. Fosterföräldrarna bodde i Söderby krog och dit flyttades Hilda Sofia. Efter ett tid tog fosterföräldrarna med Hilda Sofia på flyttlasset till Tullinge i Botkyrka. Där blev fosterfadern torpare i Mellanberg.

När Hilda var 17 år lämnade hon sina fosterföräldrar i torpet. Hon tog tjänst som piga på olika gårdar i Botkyrka, men lämnade socknen för att bli piga i Täby, på andra sidan stan. 1884 dök hon upp i Stockholms innerstad, närmare bestämt på Sibyllegatan 29 på Östermalm. Där jobbade hon som piga hos bagarfamiljen David Samuelsson. Efter bara ett år i storstan bar det av till Uddby kvarn i Tyresö. Hon tjänstgjorde som vanligt som piga – och som vanligt bara en kort tid. Hon flyttade fort tillbaka till Stockholm. Den här gången till Kammakargatan på Norrmalm. Och där, 1885, försvinner alla spår. I alla fall i de källor jag har sett.

Vi kan ju hoppas att hon fick ett gott liv och levde vidare med en tät kontakt med sin syster Helena Maria!

Källor:

  • Kyrkomaterial från Salem, Botkyrka, Västerhaninge socknar
  • Stockholms rotemansarkiv
  • Stockholmskällan, kartmaterial över Stockholm

Länge leve ”fröken Friman” – och fru Maria Bolin!

Rösträtt för kvinnor, 1917. Med sigill av Fru Justitia, rättvisans gudinna (från KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)

Rösträtt för kvinnor, 1917. Med sigill av Fru Justitia, rättvisans gudinna (från KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek)

Kvinnrösträttskämparen ”Fröken Friman” har lämnat TV-rutan för den här gången. I väntan på nästa omgång av TV-serien, lyfter vi fram vår egen ”fröken Friman” – fru Maria Bolin i Rönninge.

Kampen för kvinnors rösträtt fördes över hela landet. 1903 slogs flera föreningar ihop och bildade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen jobbade både på nationell och lokal nivå. På lokal nivå bildades det ca 300 lokalföreningar. Landsföreningen hade till slut fått hela 17 000 medlemmar. 1912 startade föreningen tidskriften Rösträtt för kvinnor. Tidskriften upphörde 1919, när rösträtt för kvinnor äntligen infördes i Sverige.

Men tillbaka till Maria Bolin. Vem var hon?

Läs mer