Filmtajm – Tretton steg till Salem

Tänk, den här filmen hade jag glömt: Tretton steg till Salem! När kommunalrådet Kalderén skrev om filmen i sin blogg, var det något som kändes bekant. Den här filmen har jag sett, men glömt bort. Men med nya medier som Youtube kommer gamla synder fram minsann. Denna underbara film gjordes av Kulturnämnden i Salems kommun någon gång på 1980-talet.

Nu ska jag härma Kalderén. Filmen platsar självklart här in min Salemblogg. Den beskriver Salem och dess framväxt helt fram till 1980-talet. Filmen i sig själv är nästan ett kulturminne. Skådisar från teatergruppen Repliken, intervjuer med gamla Salembor och en cyklande bibliotekschef med burrigt 1980-talshår. Kan det bli bättre?

Filmen visar några kända och mindre kända Salembor. Sten Bergman och Johannes Edfelt tillhör de kända. Nanna Olsson, Erna Leornadsson, Erik Holm och John Hällgren är mindre kända för Sveriges befolkning, men ganska kända för oss Salembor som var med när det hände.

Nu måste ni se filmen. Nostalgi utlovas. Se på frisyrer, kläder och vackra omgivningar. Hör på dialekten från Salem – stockholmska på det vackraste om ni frågar mig!

Se och njut – Tretton steg till Salem!

Närgånget på första maj

Handkolorerad daguerrotyp från ca 1844-1854
Nordiska museet

Första maj firas idag med demonstrationståg. Först och främst är det arbetarrörelsens högtidsdag. Det har den varit helt sedan 1890-talet. Innan det firade man gärna vårens ankomst i maj. Precis som idag, kunde den komma sent och ibland sammanföll den säkert med t.ex. första maj.

Hoppar vi helt tillbaka till vad som hände i Salem den 1 maj 1667, hittar vi en liten historia om Anna och Christoffer. De hade varit lite väl intima hemma hos Christoffer, där bägge verkade bo. Samlag mellan ogfita var inte tillåtet och gillades inte av prästen i Salems församling. Han höjde ett varnade finger och sade ifrån. Men vem var det som fick skäll? Jo, det var Anna Jönsdotter. Hon skulle passa sig noga och dessutom skaffa sig bevis för hur hon varit och betett sig under året som gått. Gjorde hon inte det så blev hon utvisad ur församlingen. Hårda bud – och orättvist. Men så var det att vara kvinna 1667.

Här kan du läsa ett utdrag ur Salems sockenstämmoprotokoll 1667.

Den 1 Maij wart Christoffer och Anna Jönsdåtter huilka hafwa hafft sängelagh tilhopa der de inhysade ähre uti Christoffers torp tilsagde afwarligen, at hon skulle skaffa sigh beskedh och wittnesbördh huru hon sigh förhållit hafwer på den ohret hon warit hafwer eller och drijfwas utur församblingen.

Så kallad ”osedlighet” har funnits i alla tider. Se bara på den lättklädda damen på bilden. Det är en daguerroptyp från 1800-talet. Bilden är färglagd för hand. Daguerrotyp är en av de första fotografiska teknikerna som påminner om de fotografier vi ser idag. Den äldsta kända daguerrotypen är från 1837. Den vi ser på bilden tror man är tillverkad mellan 1844-1854. Med andra ord har den ca 160-170 år gammal. Bilden är en s.k. ”stereoskåpbild” som man skulle se på

View-Master

genom ett stereoskop. Stereoskop från den här tiden var enkla trähållare som placerade bilderna på ett avstånd som gjorde att man fick en tredimensionell upplevelse när man sågpå damen på fotografier. För de som minns den populära View-Mastern, så är den en modernare variant på stereoskopet. Om man även kunde se lättklädda damer genom en View-Master, har jag ingen aning om. Men det kunde man förvisso genom stereoskopet som riktade sig mer mot vuxna.

Friska upp ditt minne om Daguerrotypi eller View-Master på wikepedia. Trevlig första maj!

Glad påsk!

Reblogged from Mitt Universum:

Den här glada laxen gillar jag!
Kukeliku!!!

Den enes bröd, den andres död

Nu är det påsk igen, precis som det är varje år ungefär vid den här tiden. Trots det, är det inte varje år påsken kan firas med en alldeles nyrenoverad orgel. Det gjorde man i Salem påsken år 1781.

Under påskhögtiden 1781 invigdes Salem kyrkas nyrenoverade orgelverk med sex pipor. Det hade tagit fem år innan orgeln till slut var färdigreparerad och stod på sin plats i kyrkan. Redan 1776 hade baron Bengt Reinhold Ribbing skänkt orgelverket och fått det fraktat till Salem. Han hade då gift sig med Eva Augusta Piper på Viksberg. Själv flyttade han från Hallunda gård i Botkyrka. Han hade blivit änkeman efter sin första hustru Elisabeth Charlotta Berch. För att hedra henne hade han först, som minnesgåva, skänkt en orgel till Botkyrka kyrka. När han flyttade till Salem gav han en orgel till Salems kyrka också.

Salem socken hade äntligen en fungerande orgel. Det enda som saknades var en organist.

Församlingens pastor Johan Gustav Een hade varit förutseende. När de sex piporna kom till socknen 1776, skickade man klockarens son till Botkyrka kyrka. Där fick klockarsonen Carl gå lära hos organisten. Pastor Een menade att Carl både tycktes ha fallenhet och dessutom verkade intresserad av att lära sig spela ”claver”.

Vid sockenstämman i juli 1781 anställde man klockarsonen Carl Lind som organist. Eftersom det hade varit missväxtår, kunde den nya organisten inte få någon generös lön. Alla i socknen, rika som fattiga, skulle bidra till organistlönen med en liten summa i proportion till det de hade. De rika gav mest och de fattiga minst. Även om alla bidrog, blev organistlönen snålt tilltagen. Som plåster på såren fick därför Carl Lind ett löfte om att: 

”…om han skickade sig wäl och beskjedligt, kunde han efter sin faders död få klockare-sysslan tillika dock med förbehåll at då skulle församblingen widare yttra sig och fastställa hans lön…”

Med andra ord: den enes död, den andres bröd…

Det skulle dock dröja ca tio år innan den gamla klockaren dog. Carl Lind, organisten, dog ett år  efter sin far klockaren. Organisttjänsten lystes ut. Flera ansökningar kom in och tre fick komma och provspela. Av de tre blev Gustaf Lännström Salems nya organist. Grattis!

Vällinge kapell.
Foto: Kari Ansnes, 2010

Om du vill höra ljudet från orgeln som Ribbing skänkte till Salem, kan du åka till Vällinge kapell (se bilder). När Salem kyrka fick en ny orgel 1855, fördes den gamla över till Vällinge brukskapell. Där står den än i dag….

Då återstår att önska er alla en Glad påsk!

Källor:

Stockholms stadsarkiv: Salem sockenstämmoprotokoll

Salemsboken (1973), red. Kurt Blomberg

 

Kodynga och rött vin

Får jag lov att bjuda på lite koskit och rödvin så här en lördagskväll?

Hoppa över till min Wilhelminablogg och läs mer där. Mums…?

Oxhagen – en riktig torpsyn

Nu har jag äntligen lagt ut en torpsyn från 1842. En torpsyn var en slags inspektion som

Vinter….

godsägaren som ägde torpet gjorde när torpet skulle byta torpare. Ägaren åkte ut till torpet. Där väntade den gamle torpare och den nye som så småningom skulle flytta in. Vi har tur i Salem, för det finns faktiskt bevarade dokument som talar om precis hur torpsynen vid Oxhagen anno 1842 gick till. Läs mer om torpsynen och läs själva torpsynen  genom att klicka på länken: Oxhagens torpsyn

Brottslingar i Salem

Money, money, money

Som gammal Södertäljebo blev jag alldeles kall när jag läste om guldsmedsrånet i Södertälje i veckan (4 januari) där skjutvapen användes. De kalla kårarna blev om än kallare när jag förstod att de direkt efter rånet, åkt runt i Salem och bytt flyktbil på Kantarellstigen. Så här efteråt vet vi att sannolikt alla förövarna är gripna : rånare som medhjälpare. Med andra ord: brott lönar sig inte. Eller?

Våren 1787 tog sig tjuvar in i Salems kyrkas sakristia, ett rum där man förvarade värdefulla föremål och pengar. På något sätt lyckades de ta sig genom gråmuren under kyrkofönstret. Jag är lite osäker på exakt vilket fönster de menar, och om det var på fram- eller baksidan av kyrkan. Tjuvarna tog sig i alla fall in och stal ett stort belopp; 25 riksdaler specie.

Varför hade man så mycket pengar i sakristian? Var det så smart egentligen? Nja, kanske inte, men det fanns en orsak till att man gjorde just det. Året innan innan hade socknen av säkerhetsskäl deponerat en stor del av församlingens kontanter i Botkyrka kyrkas sakristia, som nog ansågs lite tryggare. Så slumpade det sig så att Botkyrka kyrka samma vinter, dvs februar 1787, hade inbrott i sin sakristia. Tjuven visade sig vara en man vid namn Lönros som och var volontär i flottan. Lönros brydde sig inte om om pengarna kom från Salem eller Botkyrka. Han tog det som fanns. Å andra sidan åkte han, precis som veckans råa rånare i Södertälje, ganska fort fast och det mesta av pengarna kom tillbaka till de bägge socknarna.

Efter inbrottet i Botkyrka kyrka, bestämde sig Salem socken att ta tillbaka pengarna och återigen förvara dem i sin egen kyrkas sakristia. Tjuven hade med andra ord lite ”tur” när han slog till. Socknen hade tyvärr en väldig otur. För som det står i ett sockenstämmoprotokoll från 1787, så hittade man inte gärningsmannen.

”… ehuru straxt all flit anwändes med lysning och efterspanande, har icke den minsta uplysning ännu kunnat erhållas…”

Socknen hade fått sig en läxa och tvingades att ta sig en funderare. Man kunde ju inte fortsätta att

Foto: Kari Ansnes, 2010

förvara socknens kontanter på det här sättet. Tur i oturen var ändå att en stor del av tillgångarna var utlånade till någon i Stockholm, och blev därmed inte stulna. Som ett alternativ föreslogs att försöka sätta in pengarna i Banquen, men under väntetiden måste man hitta en annan klurig och trygg förvaringsplats. Valet föll på Botkyrka prästgård. Dit fördes pengarna. Nu fanns det även andra värdesaker i sakristian som också krävde säkrare förvaring. Därför avslutades sockenstämmoprotokollet från 6 maj 1787 med orden:

”Men huru man med säkerhet skal bewara kyrkornas silfwer bör påtänkas.”

Om brott lönar sig? Nej, det gör det inte. Även om man antagligen varken hittade pengarna från stölden i Salem kyrkas sakristia eller tjuvarna, så är det nog tveksamt om dessa tjuvar fått vila i frid. Är det kanske deras oroliga andar som går igen och spökar på Salems kyrkogård? Ja, inte vet jag…

 

Källor:

Aftonbladet [läst 2013-01-06]

Stockholms stadsarkiv: Salem sockenstämmoprotokoll