Fettisdag i Salem: hurra för att åka kälke eller ska vi äta semlor?

Foto: Per Ola Wiberg

I dag är det äntligen fettisdagen! Semlor, semlor, semlor! Man får passa sig för att äta för mycket, för då kan man få ont i magen eller rent av dö. Kung Adolf Fredrik lär ju ha ätit ihjäl sig på just semlor. Egentligen dog han antagligen av slaganfall efter att ha ätit en supé med allehanda godsaker, där semlor var en av godsakerna. Så om vi äter lagom mycket semlor, så behöver vi nog inte oroa oss.

Semlor är en gammal tradition som finns i olika varianter runtom i hela Skandinavien. Hur många semlor som ätits i Salem under århundradenas lopp, det har jag ingen aning om. Däremot vet jag att man för länge sedan gjorde andra mystiska ritualer på fettisdagskvällen. Ute i mörkret….något underligt och kryptiskt – men kul!

På fettisdagskvällen smög sig Salemungdomarna ut i mörkret och tog fram sina kälkar. De satte fart mot den högsta och längsta backen de kunde hitta. Varje kälke var överfull med ungdomar. En körde och en annan skulle hålla i torrvedsblosset, som var en slags fackla. Så satte de av utför backen samtidigt som de skrek i kör: ”Hurra, stora rovor och långt lin!”.

Att få spader på Sturehov

Jag vet att Sturehovs slott inte ligger i Salem. Jag vet också att den här bloggen ägnar sig åt Salemhistoria. Med andra ord borde inte Sturehov vara av intresse för mig. Men det är det. Dels för att det praktiskt taget ligger på gränsen till Salem och för att det är så vackert, men även för att ha något fint att tänka på så här i höstmörkret!

En lördag i september blev det besök på kaféet Voltaire & vänner i Sturehovs ena flygel. Även om det var strålande sol och varmt ute, blev det till att sitta inne. Vem kan motstå att sitta i en 1700-tals atmosfär där det är målningar i taket och vackra kakelugnar? Se på bilderna så förstår ni säkert. Bakverken hade nog smakat lika vidunderligt var man än hade ätit dem!

Visste ni förresten att Hasse & Tages spelade in ”Spader Madame” här på Sturehov  anno 1969? Jo, så är det. De återanvände musiken av Franz Schubert. Trots medverkande som Birgitta Andersson, Grynet Molvig, Gösta Ekman, m.fl. så blev filmen ansedd som ett fiasko, blev det några ”hits”, bl.a. ”Donna Juanita” eller varför inte ”Forellen” med Monica Zetterlund. I bakgrunden ser man interiörer från Sturehovs salonger. Se och njut!

Blodig tur i oturen

Örtagården. Foto: Kari Ansnes, 2011

I helgen besökte jag Sverige och Salem. Jag hade tur och otur och en tidig retur.

Turen består i att det var kulturarvsdagen över hela landet. I år var temat ”Gröna platser”. Salems hembygdsförening deltog också och visade upp sin lilla örtagård, som ligger på Villa Skönviks tomt i Rönninge.

Örtagården är alldeles lagom stor och sköts främst av trädgårdsmästarsonen Lars Svahn. Eftersom jag varken har gröna fingrar eller är bevandrad i någon flora, kunde jag med stor belåtenhet konstatera att jag faktiskt kände igen några av växterna: gräslök, persilja, timjan, citronmeliss och lavendel. Till och med humlen tyckte jag såg bekant ut. Men blodtoppen, den hade jag aldrig sett!

Änglar och demoner på Salems kyrkogård

För några år sedan hade jag en stor ambition och önskan om att inventera gravstenarna på Salems kyrkogård. Det kom så långt att jag tog några bilder. Tiden gick och ambitionen minskade i samma takt som antalet mil mellan mig och Salems kyrka ökade.

Gravstöttor på Salems kyrkogård. Foto: Kari Ansnes, 2010

I somras började jag återigen fundera på den där gravinventeringen. Det är egentligen ett projekt Sveriges släktforskarförbund har över hela landet. Jag gick in på förbundets hemsida för att se hur långt deras arbete kommit. I deras register framgår tydligt att ingen (!) har intresserat sig för gravstenarna på Salems kyrkogård. Så synd!

Vore det inte sorgligt om Salems kulturyttringar plösligt försvann utan att vara dokumenterade i varken ord eller bild?

Visst finns det väl en eller flera som kunde tänka sig att rädda kulturarvet på Salems kyrkogård? Rädda gravarna från oåterkallelig glömska? Det är absolut en god gärning.

Om det är änglar eller demoner under torven på kyrkogården, det törs jag inte uttala mig om.  Men jag är säker på att det inte skrämmer bort eventuella inventerare. Nästa gång jag kikar in i släktforskarförbundets gravvårdregister – då är jag övertygad om att det finns mycket roligt att läsa om gravarna på Salems kyrkogård.

Här är länkar till Sveriges släktforskarförbunds information om:

Gravvård – projektet

Gravvårdsinventering – råd och tips

Gravsten- Sök – dataregistret till de redan registrerade gravarna

Adressändring – ny blogg!

Wilhelmina af Tibell har nu flyttat till en egen blogg. Det blir spännande att se om det blir någon schwung på den bloggen. Blir det något skrivet, får bloggen besökare, osv.

Intresserad att se vad hon har för sig? Läs bloggen ”Wilhemina af Tibell – en adlig dams liv och leverne på 1800-talet”.

Välkomna dit!

Att dra sitt strå till stacken

Salems kyrka. Foto: Kari Ansnes, 2010

Samarbete är inte enkelt. Ta t.ex. bostadsrättföreningens städkväll. Hur många står där med krattan i handen eller går runt och plockar gräs? Hur många är det inte som smiter in i portuppgången med en ursäktande min som säger: ” Jag skulle så gärna ha deltagit, men har sååå mycket att göra… viktigare saker…”. Eller den där som alltid kommer precis på slutet, och plockar några löv, slänger dem i komposten för att därefter närma sig campingbordet där sekreteraren dukat upp kakan som bakats sent kvällen innan? Och inte nog med det, denne ”någon” förser sig med den allra största kakbiten efter att trots allt ha deltagit i städgemenenskapen, om än för en kort stund.

Jo, detta är ett känt fenomen. Ta Salem-bönderna som ett exempel. Förr, när byarna fanns, skulle gärdesgårdar och annat sättas upp gemensamt. Bönderna i byn hade alla ett ansvar för att det blev gjort. De måste göra det samtidigt. I Salem skulle de dessutom medverka i att sätta upp stenmuren runt kyrkan. Var och en av gårdarna fick sin anvisade del av muren att sätta upp. Men bönderna i Salem var inte alltid lätta att ha att göra med. Det säger sig väl självt att muren måste göras i någon slags turordning. Det gjorde man inte i Salem. Nåväl, till slut blev det en mur. Det kanske är lika bra att man inte hade kamera på 1700-talet, eftersom denna mur lämnade en del övrigt att önska.

Jag har nu skrivit en hel sida med information om Salems kyrkogård. Där finns fakta om diverse gravar, murar och annat. Hoppas ni tycker det är intressant. Som vanligt tar jag gärna emot kommentarer!

Romantiskt skvaller

Vällinge, Salem. Foto: Kari Ansnes, 2010

Kan det ha något intresse? Det verkar onekligen så. Skvallertidningar som Svensk Damtidning och Se o Hör har en strykande åtgång. Det är kändisar på löpande banor. De gifter och skiljer sig och däremellan är de olyckligt kära.

Egentligen är romantik på pränt inte något nytt. Redan innan vi hade den s.k. ”kulörta veckopressen” hade vi andra uttrycksmedel, men då i svart/vitt. Eller vad sägs om en hel diktsamling som förmedlar hjärta och smärta på ett aldrig så dramatiskt sätt. Sommaren 1816, dvs exakt 195 år sedan, pågick ett skandalöst triangeldrama på Vällinge gods i Salem socken. Läs mer om något Svensk Damtidning skulle ha kastat sig över, om de kunnat!

God sommarläsning!